Jul och nyår i Detroit

Det finns många skillnader mellan Detroit och Stockholm, mellan USA och Sverige. Vissa av dem är stora, nästintill ohanterliga i sina skala. Jag har försökt att skriva om några av dem i tidigare inlägg. Som vattenkrisen, arenabygget och kollektivtrafiken. Andra skillnader återfinns i vardagen, i detaljerna och i de små distinkta rörelser som människor gör när de lever sina liv. Dessa skillnader yttrar sig i kommentarer och prat, i saker som sägs och görs utan anspråk på att vara särskilt märkvärdiga eller uppseendeväckande.

Men skillnader är även sammanbundna med likheter. Sverige och Amerika, Detroit och Stockholm, människor som lever här och där, vi har även en del gemensamt.

En sak vi delar är vissa högtider såsom jul och nyår. De stora dragen är nog bekanta för de flesta. December innebär att vissa människor pyntar utanför sina hus, i sina fönster och i bostäder. Det innebär att vissa gator i staden dekoreras medan andra gator ser ut som de alltid gör. De flesta har en smula ledigt medan andra arbetar. Jul och nyår är en tid då många umgås med familj och vänner, på gott och ont.

Jag firade julen på tre olika platser, i tre olika hem.

På julaftonen befann jag mig Dearborn Heights, ett förortsområde bestående av villor, gräsmattor och alléer. Ett tjugotal människor från tre olika släkter hade samlats hos Moma (smeknamnet för gammelmormor).

I likhet med andra tillställningar här i Detroit var även julaftonen ett knytkalas. Alla tog med sig en rätt eller två och ställde det på ett stort bord i köket.

De julmiddagar jag ätit med min familj i Sverige är sådana där vi alla äter samtidigt och vid ett bord. Jag vet inte hur ni andra gör, men middagen är liksom en grej på ett annat sätt. Här satt man istället lite här och där och när man blev hungrig gick man och hämtade mat. Vi drack ur plastmuggar och åt på papptallrikar med engångsbestick. Familjen är kristen och ingen drack alkohol. Jag hamnade i en del diskussioner om Gud och bibeln och hur det som står i bibeln är Guds ord. Innan vi åt så bad vi en bön. Vid ett tillfälle sjöngs några kristna sånger.

Jag hade blivit förvarnad om att Moma inte tycker om främlingar, att hon helst undviker att prata med människor som är utanför familjen. Men det faktum att jag är svensk gjorde henne varmare. Hennes liv, ja stora delar av familjens liv, var uppbundet med Sverige. Sådana märkliga kopplingar man snubblar över! Under många år bestod familjeföretaget av att sälja symaskiner från Huskvarna. De sålde dem i Michigan och omkringliggande delstater. Moma och hennes döttrar berättade om sina resor till Jönköping under 60- och 70-talet. Hur Jönköping för dem var en himmelsk plats, en idyll, det mest välsignade landskap de besökt. Jönköping, lyckans ort. Tänk, först i en förort till Detroit fick jag lära mig att paradiset låg i Småland.

Senare så delades det ut paket. Var person fick ett paket, varken mer eller mindre. De hade en lista som de lästa från. Varje år blev en person tilldelad vilken annan person de skulle köpa present till. Även jag fick en gåva, en liten låda med chokladtryfflar.

Moma’s familj hör till den större migration av vita människor som flyttade/flydde från Detroit till förorten på 60-talet. Trots det korta avståndet mellan Dearborn Heights och Detroit så är Detroit inte en plats man besöker. “Jag vet inte vad jag skulle göra där. Jag vill inte se det” kommenterade en man helt vardagligt. Det känslomässiga avståndet är så mycket större än det geografiska, men det är ingenting som är anmärkningsvärt för dem som lever här. Som parantes kan jag nämna en person som jag lärt känna och som just flyttat till staden. Han flyttade från Dearborn som angränsar till Detroit. Där hade han bott i 8 år men på dem 8 åren hade han aldrig sett Detroit. Skulle han till andra sidan om Detroit så tog han omvägen runt staden. Varför då? Brott och rädslan för brott.

Dagen därpå, den 25:e, hade vi två julfiranden att närvara på. Vår första anhalt var en tvärgata till 8th mile. Där bodde Ma, en gammal svart kvinna, i ett hus som hade sett bättre dagar. Hon är mor till en av mina vänners bästa vänner. Den bästa vännen bor sedan ett par år tillbaka i Chile efter att ha gift sig med en chilenska.

Ma var vänlig och varm. Hon kramade om oss när vi steg in i huset. Hon hade lagat mat som stod på värmning i ugnen och på spisen. Stolarna var uppdragna mot det lilla bordet. Tv:n stod på med serier från 70- och 80-talet.

Hon var förberedd ifall någon skulle hälsa på henne på juldagen. Vi kom dit runt sextiden på kvällen och var de enda som dykt upp, förmodligen de enda som skulle dyka upp. Hon var glad att se oss och frågade mina vänner om andra människor som de kände gemensamt, varför kom de inte längre och besökte henne? Varför svarade de inte svarade när hon ringde?

Vi åt, såg på tv, pratade och lyssnade till Ma’s utlägg om livet i området. På gatan levde katter som hon matade, men nyligen hade de alla försvunnit. Hon sade att det var hundarnas fel. Ett par flockar av herrelösa byrackor hade bosatt sig i området. Vid dörren stod ett järnrör som hade när hon gick till affären, eller bara ut på verandan för den delen, eftersom hundarna ibland trängdes framför maten som hon ställde ut till katterna. Innan vi gick så beslutade vi att fira en mina vänners födelsedagar hos Ma. Det fick henne att le.

Det tredje juleventet skedde på the East Side i området Jefferson/Chalmers. Det är ett hus som en av mina vänner äger och där hans syster bor med sina två söner och man. Jag har varit där tidigare och hängt. Det är stökigt där och en smula förfallet, lukten är unken som botten på gammal koffert. Barnen lekte i röran i vardagsrummet medan pappan såg på tv.

I köket satt systern och hennes vän, min väns pappa och styvmor samt hans halvsyster. De drack, rökte gräs och spelade kort. Vi spelade Uno i två timmar och åt mac and cheese (typ makaroner med smält ost). Det var julen för den familjen. Barnen kom in lite då och då för att visa sina legorobotar medan de vuxna tävlade i politisk inkorrekta skämt. Familjetid. Jag fick höra historier om gatan utanför, där min vän och hans systrar växt upp.

Det var så mycket bättre nu. Under 80-talets crackvåg var det skottlossning varje kväll, nu var det bara någon då och då. Det är relativt det där, vad man tycker är bra och dåligt, vad som är säkert och osäkert. Jag förstår, en gång var det vad de kallar för en warzone. Men ändå. Att det aldrig varit bättre än nu, det säger något om hur det en gång var. Vi körde hem mot småtimmarna och somnade djupt.

Jag snabbspolar till nyår. I Stockholm har jag alltid upplevt en hets kring nyår. Folk planerar en massa. Jag får frågor, och frågar själv andra, vad ska du göra på nyår? Vad, vad, vad är det som händer. Det är en massa val som måste göras, om plats, om personer, om mat, om dricka, och så vidare. Här det inte samma sak. Nyår tycks liksom komma och gå, man festar lite, men det är inget som är lika upphöjt, så extraordinärt, som det är i Stockholm.

Vi åt middag på en nyöppnad fransk restaurang, Antietam. Det är en del av Det Nya Detroit. Kockar och bartenders är från New York, ägaren likaså. Allt i lokalen och även fasaden på restaurangen är Art Deco. Alla rätter är små, med säregna smaker, råvarorna ekologiska, lokalproducerade. Priserna höga i en Detroit kontext.

Men vet ni en sak? I Detroit så har man inga fyrverkerier på nyår. Inga ljus lyser upp himlen vid tolvslaget. En kvinna ur personalen ringde i en liten pingla. Någon ropade “Gott nytt år”, vi log och skålade och drack och fortsatte sedan utan någon stor uppståndelse.

Nej, i Detroit har man inga fyrverkerier. Däremot smäller det en hel del. Traditionen är att avfyra sina pistoler och gevär mot himlen. Vi ställde oss på gatan och lyssnade i blåsten och kylan. Det smattrade och smällde i mörket bortom Downtown. Det är som sagt inget märkvärdigt här. Det bara är. Det är något man gör som ett avsked till året som gått, som hälsning till året som kommer.