1 dollar deal

För stunden sitter jag i tornformat hus med utsikt mot Atlanten. Delstaten är North Carolina och jag är gäst hos familjen Marshburn som delat sin thanksgiving med mig. Resan hit var aningen påfrestande. Jag hade feber och körde tolv timmar genom Michigan, Ohio, West Virginia och North Carolina tills jag kom till en bondgård i utkanten av Greensboro. Där övernattade jag hos Nancy och Steve. Morgonen därefter var jag med och matade de två miniåsnorna och geten Hank innan jag körde vidare i 5 timmar till flygplatsen i New Bern för att hämta upp Rebecca och Elena.

donkey simon.jpg

Förra veckan, den 20/11, var jag med på ett möte med Detroits city council, typ kommunfullmäktige. Anledningen till mötet var att planeringskommittén hade utrett planerna för den nya arenan som ska byggas i Midtown. Det var nu tänkt att fullmäktige skulle godkänna planerna. Allmänheten var på plats; åhörarläktaren fylld.

Tyvärr saknades sex av åtta ledamöter vilket ledde till fullmäktige inte hade ett kvorum, dvs det minimiantal av ledamöter som krävs för att antingen fatta ett beslut eller ha en offentlig överläggning. Ingenjörer, arkitekter och andra ansvariga för bygget fick möjlighet att förklara de gällande planerna. Därefter kunde allmänheten yttra sig. Den som ville fick då två minuter på sig att säga sitt (ifall man går över två minuter stängs mikrofonen av och polisen är redo tvinga bort eventuella talare som inte håller tiden). En del som yttrade sig kritiserade tvåminutersregeln, särskilt eftersom byggbolaget, Olympia Development, ges obegränsat med tid till att tala för projektet. Ett tjugotal personer ställde sig i talarstolen för göra sin röst hörd.

Motståndet mot exploateringen är delat i två läger. Ett läger är emot exploateringen som helhet och tycker att hela process bör göras om, eventuellt avbrytas. Om närvaron på fullmäktige är någon fingervisning så är det lägret i minoritet.

Det andra lägret är positiva till exploateringen och byggandet av arenan, men vill att de två övergivna hotellen, Park Avenue och the Edison, ska inkluderas i planerna och renoveras istället för att rivas. Båda fastigheterna ägs av Olympia Development och var fram till i höstas inkluderade i det som räknades som arenaområdet. Men, när projektet presenterades för planeringskommittén den 18 september hade linjerna för området ritats om och de båda hotellen var därmed utanför de föreslagna gränserna. Att de lämnas utanför planerna innebär att Olympia Development inte behöver lämna någon offentlig redogörelse för vad de vill göra med byggnaderna.

I slutet av mötet den 21/11 pratades det om hur man skulle sköta nästa möte. Vissa menade att man inför nästa möte inte behövde höra några kommentarer från allmänheten efter dessa redan hörts. Andra menade att man var tvungen att ta om hela processen eftersom bara två medlemmar ur fullmäktige kunnat höra allmänhetens åsikter.

Veckan därpå, den 25/11, fick jag på sittande möte besked om att de löst frågan genom att ha en så kallad public hearing i en timme, där allmänheten fick möjlighet att yttra sig. Därefter skulle själva mötet äga rum. Tre medlemmar från fullmäktige var på plats för att lyssna under public hearing biten. Den här gången var det färre från allmänheten som tagit sig till stadshuset. Vissa organisationer hade dagen innan, då mötet annonserats, försökt mobilisera människor till att komma till mötet för att göra sin röst hörd, men det tycks ha varit svårt för människor att komma loss. Återigen var det tvåminutersregeln som gällde. Under den formalia som gäller för public hearings så fick fullmäktige inte heller besvara frågor som allmänheten ställde.

Vissa argument tycktes ha gjort intryck på fullmäktige, som även hade en del egna invändningar mot projektet. Det diskuterades därför hur vissa krav på exploateringen skulle kunna formuleras och hur de skulle relateras till ett godkännande av arenaplanerna. Kraven gällde bland annat parkeringsutrymmen, cykelvägar, att området kring arenan skulle vara öppet för allmänheten, att en mindre procent av bostäderna som byggs i anslutning till arenan ska vara tillägnade låginkomsttagare. Gällande hotellens renovering eller rivning formulerades inga krav, inte heller fanns det något intresse för att ta om processen eller avbryta den.

Det första beslutet som togs på själva beslutsmötet, som inleddes kl 10, var att flytta beslutet om den nya arenan från första plats till sista plats på agendan.

Sex timmar senare, kl 16, återkom punkten, men då beslutade man att ta en paus i en halvtimme. Medlemmarna ur fullmäktige försvann tillsammans med representanter för Olympia Development till ett närliggande rum. När de kom tillbaka fick vi åhörare beskedet om att Olympia Development inte var nöjda med de kriterium som uppstått under dagens möte och att beslutet skulle återföras till planeringskommittén. Sagt och gjort beslutade man därför att inte ta något beslut och istället låta planeringskommittén återkomma i januari med ett nytt förslag. Vid det laget hade allmänheten i stort sett gett upp och gått hem.

Uppskattningsvis var det ett trettiotal från allmänheten på dessa två möten. Inte överdrivet många, men å andra sidan är arenabygget något som många Detroitbor tycks förhålla sig till. Det är något man pratar om. Det är vanligare att jag möter människor som är kritiska till bygget jämfört med människor som är positiva. Kanske säger det mer om de människor jag kommer i kontakt med än något annat. Men kanske är det även så att arenabygget blivit till en symbol för djupare obalanser i Detroits utveckling och exploatering. De två stora tidningarna, Detroit Free Press och Metro Times har båda vigt helnummer åt arenabygget.

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur Detroit är en shareholder city, en stad som historiskt har ägts och kontrollerats av ett mindre antal rika män.

En sådan rik man är Mike Illitch, född i Detroit 1929 och som på femtiotalet grundade ett pizzafranchise vid namn Little Ceasars.

Det här är den coolaste bilden på Mike Illitch som jag har hittat:
illitch.jpeg

Illitch äger numera en rad Detroit-relaterade saker, bland annat stadens hockeylag, Detroit Red Wings, och staden baseballag Detroit Tigers. Han äger även the Fox Theatre, en rad andra fastigheter i Downtown och Midtown såsom Ford Field Arena och Comerica Park (Detroit Tigers arena). Han har i stort sett monopol på parkeringsytor i samma område. Hans fru äger förövrigt Motor City Casino, ett av Detroit största kasinon. Illitch är även ägare av Olympia Development, det bolag som bygger arenaområdet, som även ska bli Detroit Red Wings nya arena.

Mike Illitch har under många år uttryck sin vilja att bygga en ny hockeyarena. Under flera år köpte därför Olympia Development upp olika fastigheter i det föreslagna arenaområdet. Området är ungefär en kvadratkilometer stort och staden ägde en stor del av det.

Såhär ser platsen ut där arenan ska byggas:
arena1.jpeg

Och såhär ser det större arenadistriktet ut på en karta:
arenadistrict.jpeg

Hur mycket måste en miljardär betala för en 1 km2 stor fastighetsyta i stadens centrum? Svar: 1 dollar. En bra affär för Illitch, men de som är kritiska har ifrågasatt om det var en bra affär för en stad som gått i konkurs.

Argumenten för exploateringen är att det kommer gynna den ekonomiska utveckling av området genom att skapa nya jobb och affärsmöjligheter. Tja, varför inte? Sport är det som i särklass lockar mest människor från förorten in till Detroit. De köper biljetter till matcher, äter mat, parkerar sina bilar i området, och så vidare. Sen åker de hem igen.

Men 1 dollar sticker i ögonen hos Detroitbor. Vissa kallar det ett dåligt skämt. Ytterligare något som leder till kritik är att bygget är sagt att kosta 450 miljoner dollar. 450 miljoner dollar är för dyrt för Olympia Development att bekosta helt själva. Staden går därför in och täcker upp 58% av kostnaderna, lite mer än 260 miljoner dollar, genom skatteintäkter. Däremot kommer inte staden äga en enda andel av arenadistriktet.

Man skulle kunna tänka sig att staden skulle dra in pengar på fastighetsskatten. Om arenan byggs och det driver upp markvärdena så ökar även staden inkomster av fastighetsskatt. Staden får därigenom mer pengar till att lägga på sådant som kommer medborgarna till del.

Men så är inte fallet. Downtown Development Authority (DDA) fick nyligen arenaområden inkluderat i vad som kallas ett TIF-område. TIF står för tax incremental financing och är en modell för att stimulera ekonomisk utveckling i urbana områden.

TIF som koncept är omgärdat av komplicerade ekonomiska termer, men principerna för hur det fungerar är i grund och botten ganska enkla. Låt mig ge ett exempel.

Säg att en fastighet generar 1 dollar i skatt per år. Nästa år så har markvärdena ökat och fastigheten generar nu 1,5 dollar i skatt. 1 dollar går då till staden, 0,5 dollar går då till Downtown Development Authority. Nästa år kanske markvärdena ökat ytterligare och fastigheten ger då 2 dollar i skatt. Då får staden 1 dollar och Downtown Development Authority får 1 dollar, och så vidare, och så vidare, ända fram tills 2046, vilket är det år som det är TIF-avtalet tar slut. Kort sagt: ju mer markvärdena ökar, ju mer fastighetsskatt som generas, desto mer cash går till Downtown Development Authority.

Dessa ytterligare inkomster i fastighetsskatt kan inte användas till kommunal service, såsom sjukvård, skolor, polis och brandkår. De är öronmärkta för ekonomisk utveckling. Downtown Development Authority är inte en del av stadens demokratiska förvaltning, utan en förening av de största ekonomiska intressena i staden, ett forum där Mike Ilitch har ett stort inflytande. Det är Downtown Development Authority som bestämmer var pengarna ska satsas för att ge bäst effekt på den ekonomiska utvecklingen.

Under mötet med kommunfullmäktige påpekade ett flertal kritiker hur Illitch och Olympia Development har ett problematisk förflutet vad gäller historiska byggnader i Detroit. Ett flertal har, trots vad man tidigare lovat, rivits under väldigt korta tidsperioder, ofta med hänvisning till byggnadens strukturella integritet, ofta mitt på natten när demonstranter har gått hem för dagen.

Många av de som kritiserade Olympia Development under de två fullmäktigemötena var småföretagare i området. En kritik som återkom var hur Illitch använder sitt parkeringsmonopol för att driva dem i konkurs. I en stad som är helt byggd för bilen får parkeringsplatser en helt annan innebörd.

Jag talade med en ägare för en restaurang som ligger i anslutning till arenaområdet. Han menade att han snart skulle vara tvungen att sälja. Det var svårt att hitta arbetare eftersom Illitch nu chockhöjt parkeringsavgifterna i området. Det var inte längre ekonomiskt lönsamt för servitriser (som knappt tjänar något) att betala större delen av sin lön för att kunna parkera i anslutning till jobbet. Förmodligen skulle Olympia Development köpa upp hans restaurang eftersom den konkurrerade med de restauranger som byggdes för arenaområdet.

Olympia Development och Illitch är även inblandat i M1 Rail projektet och ett flertal stationer kommer naturligtvis att anläggas i anslutning till olika fastigheter som ägs av Illitch.

Frustrerad och febrig kom jag hem till Delaware Street efter mötet med fullmäktige. Jag rapporterade till Hannah vad jag hade lärt mig. Hon delade min frustration, skakade uppgivet på huvudet, skrattade och sade: “Welcome to America.”

Nu tänker jag på något som Trevor sade till mig: “well, what are ordinary people supposed to do?”

Jag vet inte. Kanske är Illitch’s “Motor City Casino” ett bra namn för Detroit, kanske för Amerika i sin helhet. Kasinot har alltid en fördel i spelen gentemot spelarna. Huset vinner alltid.

Det låter kanske uppgivet. Det är uppgivet. Men jag börjar misstänka att om man vill förstå dagens Amerika och dagens amerikaner måste man förstå den uppgivenheten. När jag blir arg i huset på Delaware brukar Hannah säga med halvallvarlig indignation: “you have no right to more pissed of than me! You get to go home, I get to live here.”

 
11
Kudos
 
11
Kudos

Now read this

1805 och det nya Detroit

sensationer : väderstreck : rykande ruiner : allmänningens övertagande : en storslagen plan : himlen och folket : Detroit-Washington-Versailles : dagens land-grab : historiens rim History does not repeat itself, but it does rhyme - Mark... Continue →