Nattens smällar och tystnad
I förrgår kväll, alldeles innan jag skulle somna, hörde jag skott. Det var höga, tunga, smällar som kom tätt inpå varandra. Det lät som att det skedde runt husknuten. Jag låg länge i mörkret och lyssnade. Hjärtat slog snabbt. May vaknade till bredvid mig, hon frågade vad som hände. Jag sade: jag tror de sköt någon. Vi lyssnade tillsammans på tystnaden som följde efter skotten. Efter ett par minuter hörde vi en bil som körde genom gränden. May somnade om. Jag låg i sängen och såg ut genom fönstret mot den gula gatlyktan som svajade i vinden, mot de mörka och igenspikade fönstren på ödehuset mitt emot.
Mest lyssnade jag till tystnaden. Till tystnaden. Någon hade skjutit en massa skott och nu var det tyst. Inga sirener som ljöd, inga blinkande ljus, bara natten och vinden och bilar som kröp genom gränden.
Under frukosten pratade jag med Aragorn. Han hade också hört skotten. Han sade att det var en AK47:a. En drive-by, kanske, spekulerade han, men å andra sidan, vi hade inte hört några skrikande bildäck efter skotten, så kanske, fortsatte han, var skottlossningen i ett hus. Jag sade: jag hörde inga sirener efteråt. Han ryckte på axlarna och åt sin gröt. Det är bara så det är.
Det har funnits andra kvällar då jag hört skott på natten, men det har jämt varit en bit bort, på ett avstånd där jag inte hört dem ifall jag sovit.
Den här natten vaknade jag av nya skott. AK47:an igen. Bam, bam, bam. Jag kollade på klockan. 03:10. Återigen tystnad. Bara vinden och natten och skotten som fann ett eko i hjärtats slag. Jag spanade ut genom fönstret men såg bara en folktom gränd och ödehuset bortom parkeringsplatsen. Det var svårt att somna om. Vi hörde polissirener i fjärran, men de var på ett sådant avstånd att de måste ha varit på väg någon annanstans.
Det är konstigt, säger May, hur annorlunda vi beter oss här jämfört med hemma. Hon har rätt. Om vi hade vaknat av skotten från AK47:an vid Bjurholmsplan så hade vi ringt polisen. Här så lyssnar vi och somnar om. Man pratar om det på morgonen, man rycker på axlarna, man går vidare.
Jag har fått en del råd av människor jag mött. Never relax. Never think you are safe. Never leave anything in your car. Never walk around with money. Never let people see how much you have. Never flash expensive stuff. Always be aware of your surroundings. Always be prepared that something bad can happen at any second. Never show weakness. Always look people in the eye. Never turn your back to strangers. Never walk alone at night. Never trust strangers. Never get into a car with someone you don’t know. Never let someone you don’t know get in your car. Never think that you know the city. Never assume that an area is safe. Never walk with headphones in your ears. Och så vidare. Massa never och en del always.
Jag har hört att det är viktigt att inte framstå som a mark. Dvs, en person som det vore lätt att överfalla, råna, misshandla, mörda. Exempel: man är på väg hem genom Detroits gator på kvällen. Kanske är det en gata som har belysning, men eftersom vi är i Detroit så är det större chans att det saknas belysning, eller att belysningen är bristfällig. Hursomhelst. Man ser en annan människa en bit bort på gatan. Förmodligen är det den enda personen som man kan se. Man får försöka bedöma läget. Vara beredd på att något kan hända, men liksom inte gå runt och visa att man är rädd för att något ska hända. Likaså kan det vara dumt att byta sida på trottoaren. Om det är någon som vill en illa har man precis visat att man är rädd för dem. Man fortsätter. Håller ögonkontakt, men stirrar inte. Man hälsar. Kanske hälsar de tillbaka. Man passerar varandra och är uppmärksam på om personen fortsätter eller om de stannat, alternativt går efter en. Det gör de inte och man fortsätter så tills man kommit hem.
Ibland har jag trott att något ska hända, men folk har bara velat önska god jul, eller gott nytt år, eller ha en bra dag. Många som jag möter är vänliga. Jag hälsar på de flesta jag ser. Jag har hört att riktiga Detroitare hälsar på varandra. Hej hej. Hur mår du. Ha det bra.
Folk har olika uppfattningar om vad som är läskigt. Gator som jag anser vara schyssta att gå på har andra avvisat. Ibland när man berättar för någon att man varit på si och så plats kan se på en som om man har dödslängtan.
Staden har många lager och det känslomässiga är påtagligt. Detroit is an emotional city, sade Rebecca. Det är kanske oundvikligt. Jag har försökt att förstå det både genom siffror och berättelser. Det finns mycket som är unikt med Detroit.
Jag har tänkt att hat bara kan ha ett ansikte. En människas ansikte.
Kanske kan en stad bedömas utifrån hur dess invånare behandlar den. Den här staden har brunnit tre gånger. Alla tre gångerna var det människor som bodde i staden som tände eld på den. 1863, en svart anklagas för våldtäkt på en vit, död och brand. 1943, rykten om att en svart våldtagit en vit leder till död och brad. 1967, vita poliser trakasserar en fest för svarta vietnamveteraner, död och brand. Detroit är den enda amerikanska staden som ockuperats av den amerikanska armén och den federala staten vid tre olika tillfällen.
Och. Ännu idag brinner staden. Varje dag brinner ett par hus. En gång om året har man något som kallas för Devils Night i Detroit. Då tänder man eld på staden. I år var det bara ett 70-tal bränder den natten. För något decennium sedan rörde det sig om 700 bränder under en enda natt.
Kanske är det svårt att undvika när så många hus står tomma. Hus som inte bebos förfaller snabbt. Men hus som är förfallna kan fortfarande vara värda något på försäkringen. Eller så finns det värdefulla ledningar av metall i väggarna och då är det enklast att elda upp huset och sedan hämta metallerna när elden slocknat. Staden tycks ha anammat situationen för länge sedan. Detroits motto: Speramus Meliora, Resurget Cineribus är latin och betyder: We hope for better things, It shall rise from the ashes.
Resultatet blir vad som kallas för blight. Begreppet kommer ursprungligen från botaniken, där det används för att beskriva effekterna av en parasitisk organism på växter, dvs. de ruttnar, blir svarta och dör. Blight tycks förstås som en kollektiv sjukdom i Detroit, en sorts gemensam, urban förruttnelse. Den tycks även sprida sig lite som en sjukdom. Kanske “infekteras” ett hus i ett område; det blir öde och övergivet. Med tiden förfaller huset, eller så kanske det förvandlas till en plats för produktion och distribution av droger. Kanske brinner det ned. Effekterna blir att de som bor grannar med huset flyttar. Och så står deras hus tomma och förfaller. Och så flyttar fler människor.
Detroit är fyllt av blight. Vissa områden är bättre än andra, men inget är helt skonat. Blight tar sig uttryck i vardagliga samtal, i politiska diskussioner, i non-profit och volontärers arbete, i kyrkliga predikningar och i Detroits materiella och konstnärliga produktioner. Ett flertal affärer och verksamheter säljer “repurposed” saker (dvs. skrot från ruinerna) eller så gör dem saker av material från de övergivna husen, exempelvis möbler och glasögon från gamla plankor, hyllor, hängare eller cyklar från gammal metall.
Vid ett besök på Detroit Artist Market sprang jag på ett konstverk som omvandlar blight, som vanligtvis är något man ser, till något man hör. Konstnären, Andy Malone, baserade sin “Blight Symphony” på två täthetsstudier av området kring hans barndomshem. De ena studien var gjord år 2000, den andra 2010, och hålen på kartan representerade förstörda och övergivna hus som bildar en symfoni likt en speldosa. Konstverket kostar 900 dollar.
Nyligen när vi körde genom staden kom vi att tänka på något. Vi reagerar inte längre över kvarter som liknar en journalfilm från Dresden efter brandbombningen. Det är vardag. Har blivit vardag. Precis som alla never och always. Man gör det utan tänka. Det är bara så det är. Som att höra skotten och tystnaden och sedan somna. Som att hälsa på folk man inte känner. Som att aldrig slappna av. Åtminstone inte helt och hållet.