1805 och det nya Detroit

sensationer : väderstreck : rykande ruiner : allmänningens övertagande : en storslagen plan : himlen och folket : Detroit-Washington-Versailles : dagens land-grab : historiens rim

History does not repeat itself, but it does rhyme - Mark Twain

Dagens Detroit är en stad i förändring. På ett fåtal år har staden hunnit med att konka och komma under konkursförvaltning. Demokratin är satt på undantag eftersom de folkvaldas makt begränsats av konkursförvaltningen. Genomgripande omvandlingar, som tidigare framstått som otänkbara, har under relativt kort tid kunnat genomdrivas mot bakgrund av krisen och med de autokratiska maktbefogenheter som gavs till konkursförvaltare, Kevin Orr, en slipad jurist. Det finns idag storskaliga planer på hur staden ska göras om, hur det framtida Detroit ska se ut, fungera, och vilka människor som ska bo där.

Detroit är plats som lätt öppnar sig för sensationssökande och löpsedellogik. På möten och presentationer droppas ofta ord som antyder på att det som sker nu aldrig har skett tidigare. Det mesta är nytt och fräscht, ibland enbart för att det sker i just Detroit. Typ som att det flyttat hipsters till Detroit blir till en New York Times artikel, eller att ett antal människor börjat cykla i Detroit blir till SVT Dokumentär, och då Whole Foods (en matkedja, typ Konsum, med inriktning på ekoreko) öppnar en butik i Midtown blir det nyheter i Slate, Huffington Post och NY Times. För bara några veckor sedan skrev DN om en man som gick 3 mil till jobbet. Vart då någonstans? Jo, i Detroit.

Beroende på var man står så är det nya antingen dåligt eller bra, men nytt är det. Det stämmer till viss del. Problemet är att det också är gammalt, något som är lätt man missa då man utgår från att det som händer aldrig hänt förut. Sett ur ett historisk perspektiv framträder vissa mönster som får en att fundera på i vilken grad och varför historien tycks upprepa sig. Det är inte första gången som Detroit ödelagts och där orsaker till ödeläggelsen varit sammanvävda med ekonomiska motiv, samt gjorts om i grunden genom odemokratiska metoder på sätt som gått emot invånarnas intressen.

Den mest framträdande gatan i Detroit är Woodward Avenue. I en workshop om kollektivtrafik och ras som jag nyligen medverkade i, sade en av deltagarna passade att “Woodward is the street of all street”. Andra har omnämnt den som en ryggrad eller en “dividing line”. Få saker är så talande för gatans särskilda status än dess effekter på människors uppfattning om väderstreck och orientering. Woodward anger vad som är norrut och söderut, västerut och österut. Ser man på karta eller håller i en kompass är det uppenbart felaktigt, vilket de flesta tycks medvetna om, då Woodward drar inåt landet i en väst/nordlig riktning. Likväl är kompassens norrut inte helt norrut i Detroit eftersom Woodward trumfar kompassen. Öst och väst har även historisk delat staden i relation till ras och inkomst, och i mindre utsträckning även etnicitet och religion.

Woodward avenue är döpt efter Augustus Woodward, en man som styrde Detroit i början på 1800-talet. Bakgrunden tills hans djupa inflytande är den stora branden 1805 då en majoritet av befolkningen förlorade sina hem, affärer och verkstäder. Woodward hade just utsetts till domare för Michigan Territory av sin vän, president Thomas Jefferson. Då han anlände till staden låg den i ruiner. Av de beskrivningar som finns om Woodward ska han varit lång, runt 1.90, och smal. Han hade svart hår, gifte sig aldrig, fick inga barn och beskrevs av sina vänner i Washington som excentrisk, oberäknelig och en smula ovårdad. Tydligen ska han ofta ha sovit på det kontor som han aldrig brydde sig om att sopa. Jag föreställer mig att den nedbrunna staden måste fyllt honom med olika känslor men att en av dem måste ha varit möjligheternas rus. Här fanns tillfälle att inte bara återskapa det som gått förlorat, utan även skapat något nytt och större.

Däremot fanns det ett problem. Detroit hade vid den tidpunkten en allmänning som började strax utanför palissaden och där stadsborna under lång tid hade haft rätt att bruka jorden och föda upp boskap. Det var ingen som ägde allmänningen, den var offentlig, och dess juridiska grund vilade på en rättighet som Cadillac - stadens grundare - förmedlat via den Franska kronan. Britterna hade i sin tur respekterat den rättigheten när de styrt staden.

Efter den stora branden 1805 hade vissa av stadsborna börjat bygga nya hus på allmänningen, något som Woodward var snabb att sätta stopp för. Hans plan för det nya Detroit krävde mark och inbegrep därför ett maktövertagande av allmänningen. Till sin hjälp hade Woodward guvernören för Michigan, William Hull, och sina vänner i Washington.

Frågan om allmänningen och äganderätten till den hade varit föremål för diskussion redan innan branden. De så kallade “memorials”, dvs arvtagarna till de första franska nybyggarna som kom i och med Cadillac, hade organiserat sig och skrivit till kongressen för att få sin rätt bekräftad. Kongressen hade däremot inte svarat och något beslut hade man inte heller tagit. Den 17:e februari, 1808, ska en viss mr. Gardner ha presenterat “the memorials” sak för representanthuset, där han bad om att “the title to a certain parcel of land, amounting to about two thousand acres adjoining the said City of Detroit, may be granted, in fee simple, to the corporation thereof, for the free use in common of all the memorialists, under such reservations as to the wisdom of congress shall seem meet.” (Farmer 1969: 25). Anhållan ska ha referats till the Committee on Public Lands, men dessa kom aldrig att registrera anhållan.

Domare Woodward och Guvernör Hull tog helt enkelt kontroll över området och avyttrade det efter eget tycke. Farmer (ibid.) sammanfattar allmänningens övertagande med dessa ord: “It is very doubtful whether they had any right to dispose of these lands, and their legal right was by no means unquestioned ; they, however, claimed the right, and having the power, disposed of the property.”

Ytterligare en begäran presenterades den 3:e juni 1811 för domaren och guvernören. En äldre invånares ord har förts till protokollet: “It has come to pass that the lands on the common, that our ancestors and ourselves owned more than one hundred years before the Congress of the United States or the Governor and Judges of Michigan owned one foot of land on the face of the earth, are now exhibited for sale at public auctions, to the original proprietors, on the humiliating conditions that we pay twenty prices for it” (ibid.). Anhållan ska ha tagits emot, lästs och hörts, protokollförts och sedan avslagits.

Tidigt i november 1805 åkte Woodward och Hull till Washington. Jag vet inte när de kom fram, men att posten från Washington tog 40 dagar på sig år 1811 (Farmer 1969: 879) ger en viss indikation på de hastigheter det var möjligt att färdas i. I huvudstaden sökte de juridisk stöd för sin plan att göra om Detroit och för att få ta över allmänningen. Den 21:a april 1806 beslutade kongressen att ge domaren och guvernören den auktoritet som krävdes för att rita om staden, samt ge dem kontroll över allmänningen. Som skäl hade Woodward angivit att skatten från försäljningen av den avstyckade allmänningen skulle betala för domstolsbyggnad.

“The giving away of ten thousand acres of valuable United States land, and many of the town lots as well, to enable the Territory to build a court-house and a jail, seems a strange proceeding, especially when it was claimed that the surplus taxes of the Territory for 1805 alone would have been more than sufficient to build a court-house and jail […] It is said that the lands were then of comparatively little value ; but if land in, and near Detroit, were of little worth, why was the Government so dilatory and so careful in the confirmation of private claims, so-called, which lay on both sides of the town?” (Farmer 1969: 27).

Jag har ännu inte hittat några bra skäl till varför den federala staten skulle ge bort ett stort stycke mark, förutom byggandet av en domstol och häkte, vilket 16 år senare ännu inte påbörjats eller planerats att påbörjas. Däremot ska domare Woodward ha citerats (Farmer 1969: 27) säga att han lade ut över $300 på vin i syfte att övertyga kongressledamöterna. En tillsynes god investering för domaren.

Varken domaren eller guvernören kom senare att rapportera till kongressen hur de hanterat försäljning och intäkterna av marken. Vidare står att läsa hur: “The financial transactions connected with their doings under the Act [dvs. det kongressbeslut som gav dem auktoriteten att genomföra försäljningen] were kept by the treasurer of the Territory in an account called the ‘Detroit Fund’ ; but the most diligent search has failed to find any records or statement of receipts or expenses credited or charged to the fund during the first twenty years of their administration” (Farmer 1969: 30).

Domaren fick vid flera tillfällen motta kritik från befolkningen eftersom han dels skänkte bort vissa fastigheter till olika sällskap och kyrkor, dels manipulerade priset på fastigheterna. Priset bestämdes genom att man gjorde en beräkning på genomsnittspriset av försäljningen för de första lotterna och det priset skulle sedan utgöra riktmärke för resterande lotter. Domaren ska ha sett till att hans vänner bjöd högt i den första budgivningen, vilket även innehöll de bästa lotterna, som i sin tur ledde till att de resterande lotterna blev övervärderade. När de blev uppenbart att “the Act” - som förment var tänkt att hjälpa överlevande från branden - lett till att de mest värdefulla lotterna antingen köpt eller getts bort till personer som inte lidit av branden, eller ens var bosatta i staden, började domaren och guvernören att ge bort en del lotter som plåster på såren.

Den faktiska planen som domare Woodward hade för Detroit var både grandios och omfattande för en stad som vid den tiden bara hade ett par tusental invånare. I och med stadens kraftiga tillväxt under 1800-talet kom hans plan att bedömas som “insiktsfull” eller “före sin tid”, men vid själva tidpunkten för planens lansering är det svårt att se den som något annat än en excentrisk chansning. Invånarna tycks ha varit av samma åsikt, då de organiserade ett flertal möten och demonstration för att protestera om en plan som de ansåg saknade verklighetsförankring. På grund av den intensiva kritiken mot allmänningens försäljning kom den heller aldrig att genomföras i sin helhet. Detroit Free Press publicerade den 12:e april 1909, Woodwards original plan som då varit försvunnen i nära hundra år. Det här var domarens ursprungliga idé:

detroit free press april 12, 1909, woodward plan.jpg

Däremot kom bara följande att genomföras:

woodwardplan.JPG

Mr John Gentle, som skrev för en tidning i Pittsburg, lämnade följande redogörelse för hur Woodward kom fram till sin stadsplan:

“After a few days spent in preparing their apparatus, the judge began his operations on a height contiguous to the fort. There he placed his instruments, astronomical and astrological, on the summit of a huge stone, which stone shall ever remain a monument of his indefatigable perseverance.

For the space of thirty days and thirty nights he viewed the diurnal evolutions of the planets, visible and invisible, and calculated the course and rapidity of the blazing meteors. To his profound observations of the heavenly regions the world is indebted for the discovery of the streets, alleys, circles, angles and squares of the magnificent city, - in theory equal in magnitude and splendor to any on the earth” (Farmer 1969: 26).

Det är uppenbart att man behöver hänvisa till någonting när man har en plan för att göra om en hel stad vars befolkning kan ha fog till skepsis. Här kan man dra paralleller till dagens omvandling av staden, om man ser till den plan som Detroit Future City, ett privatfinansierat stadsplaneringsinitiativ, lagt fram.

Efter att ha läst den 700+ sidor långa planen står det klart dagens planering inte måste utgå från himlen, däremot så måste den utgå från “folket”. Hela planen sägs grunda sig på 163 000 interaktioner med Detroitbor som deltagit i att utforma sin framtida stad. Olika tider har olika referenspunkter för vad som är överordnat och styrande när man ska organisera stadens fysiska och sociala miljö. Där man förr hänvisade till himlen, hänvisar man nu till folket.

Frågan är hur trovärdiga sådana hänvisningar är. Är det bara fint prat för att ge respektive projekt en legitimitet som är svår att ifrågasätta?

I fallet med Woodward kan man anta en annan tolkning. Domaren ska i sina memoarer ha ägnat flera sidor åt Washingtons stadsplanering, en stad i vilken han bodde innan han flyttade till Detroit och som gjordes om 13 år innan Detroit brann ned. För att återkoppla till ett tidigare inlägg kan stadens utformning utforskas i spänningarna mellan imitation och innovation.

I Washington hade den franske majoren och ingenjören L'Enfant skapat följande plan:

L'Enfant_plan.jpg

Vilket i sin tur är en imitation/innovation av André Le Nôtres plan för Versailles trädgård:

657px-Versailles,_Garden_Plan.jpg

1200px-Versailles_Plan_Jean_Delagrive.jpg

Downtown i dagens Detroit bär därför spår av både Washington och Versailles och bar under slutet av 1800-talet på smeknamnet Paris of the West. Det är kanske inte något som man tänker på när man ser den här bilden från 2015:

detroitidag.jpeg

I dagens Detroit cirkulerar det en mängd teorier om varför staden gick i konkurs, samt hur och varför konkursförvaltningen gynnat vissa intressen. Politiska och framförallt ekonomiska motiv framhålls ofta som starkt bidragande faktorer. I och med konkursen har en mängd av stadens tillgångar sålts ut för småsummor, stora landområden har slumpats bort och existerande infrastruktur har givits till olika intressen som hade fordringar mot staden.

Ett exempel. Just nu pågår bostadskris där uppemot 100 000 invånare riskerar att vräkas och sparkas ut ur sina bostäder. Deras fastigheter kommer då tillfalla the Detroit Land Bank Authority vilket är en av många nya så kallade “quasi public enterprises” (alltså privata företag som utför offentligt arbete i vinstsyfte och därför inte behöver betala skatt eller ha någon offentlig insyn).

The Land Bank kan sedan auktionera ut fastigheterna eller sälja dem via andra kanaler. En delstatslag som nyligen trätt i kraft gör det dessutom olagligt för tidigare fastighetsägare att köpa tillbaka sina fastigheter. Efter en blöt kväll på the Hamtramck Music Festival träffade jag en medarbetare från the Land Bank som sov över hos oss. Han bekräftade att The Land Bank håller kvar i vissa fastigheter som berörs av den privatfinansierade Detroit Future City planen. Den planen går bland annat ut på att skapa ett stort grön område, som kallas för en grön barriär, runt hela Midtown och Downtown.

Problemet är bara att det bor runt 80 000 i det framtida grönområdet och Detroit Future City planen lovade att ingen invånare skulle tvingas ut ur sina hem. Däremot skulle de uppmuntras att flytta genom att man successivt stänger av vatten, el och annan kommunal infrastruktur. Men då flera områden varit utan el, vatten och kommunal service under lång tid utan att människor flyttat därifrån är strategin tveksam. Det är möjligt att den nya bostadskrisen löser en del av problemet för dem via the Land Bank. Grönområdet är tänkt att höja stadens hållbarhet och skapa attraktiva miljöer samtidigt som det drar ned på stadens utgifter, vilket kan förmodas höja värdet på existerande fastigheter och bidra till den ekonomiska boom som nu pågår i Midtown och Downtown, vilket i sin tur är den plats där stora tillgångar sålts ut för småsummor, exempelvis arenaprojektet.

Även i Woodwards Detroit cirkulerade teorier om hur domaren, genom olika juridiska instrument och genom att helt enkelt ha makten att hävda sin rätt, kunde ta något som människor ägde och sälja det. Vidare så var även orsaken till branden höljt i påståenden och konspirationer. Farmer (1969: 490-491) noterar att:

“Materials necessary for building were of course in high demand, - a state of affairs which appears to have been peculiarly satisfactory to the lumbermen, and in a letter to James Madison, written August 3, 1805, and on file at Washington, Governor Hull makes known the horrible suspicion of the people. He say, ‘It has not been ascertained how the fire took place, but it is generally believed it was by design, and by persons interested in the lumber trade. Contracts had been previously made for all the lumber at the mills, and which could be sawed this season, which was a novel arrangement in this country’”

I en jämförelse mellan dagens Detroit och 1800-talets, mellan Woodward och Kevin Orr, mellan gårdagens allmänningen och det som ägts av nutidens allmänhet, finns stora skillnader. Detaljerna i händelseförloppen är helt annorlunda, staten och staden är annorlunda, ekonomin, juridiken, kulturen och politiken var utformad på olika sätt.

Å andra sidan finner jag mönster av likheter på ett mera grundläggande plan. Det är i sig inte särskilt förvånande då vi får anta att nutidens människor kom ur det förflutna. Var tid tycks ha sina nyheter och vår tid har sannerligen en stark fetisch för “det nya” och “det senaste”. Samtidigt tycks den grundläggande organiseringen av människan mer beständig. Relationerna mellan de som har pengar och de som inte har pengar, mellan de som är smarta och de som är dumma, mellan de som är starka och de som svaga, mellan de vars mark man kan ta och sälja och dem som tillåts köpa den, ja, mellan allt detta tycks de grundläggande relationerna förblivit oföränderliga.

Uppenbart är också att idag, precis som förut, så konstrueras olika typer av svårgenomträngliga konstellationer och processer när mark ska tas av några och ges till några andra. Det behövs referenspunkter för att dämpa och legitimera en stadsplanering, vare sig det är himlen eller folket eller hållbarhet. Lika uppenbart är att det idag, precis som förut, finns en grupp människor som inte gillar det som händer och som protesterar. När en stad fysiskt och socialt ska omorganiseras tycks det ofrånkomligt med konflikter, men tidens gång tycks ha förmågan att släta ut dess linjer.

Woodward är idag något av en mytisk stadsfader, det var han som skapade det vackra Downtown, han som lade grunden för de breda och luftiga avenyerna, han som tänkte framåt och vågade drömma i skapandet av en tilltalande stad. Kanske kommer man om 200 år säga något liknande om Detroit Future City. Att det var dem som skapade det hållbara och miljövänliga Detroit, att de hade modet att drömma och skapa de gröna ytorna som människor om 200 år kanske kommer att älska. Jag vet inte, men det verkar fullt möjligt och måhända kan man inte göra om en stad utan att köra över en eller flera grupper av människor som lever på dess yta. Det har hänt förr, det händer nu och det kommer förmodligen hända igen.

Referenser

Farmer, Silas. 1969 [1890]. History of Detroit and Wayne County and Early Michigan: A Chronological Cyclopedia of the Past and Present. Gale Research Co: Detroit.

 
3
Kudos
 
3
Kudos

Now read this

1 dollar deal

För stunden sitter jag i tornformat hus med utsikt mot Atlanten. Delstaten är North Carolina och jag är gäst hos familjen Marshburn som delat sin thanksgiving med mig. Resan hit var aningen påfrestande. Jag hade feber och körde tolv... Continue →