Vatten och våldsam stadsplanering

För ett par dagar sedan befann jag mig på fjärde våning av Central United Methodist Church. En presskonferens skulle snart äga rum. Reportrar och kameramän förberedde sin utrustning, arrangörerna testade sina mikrofoner, allmänheten stod och pratade lågmält i små klungor.

Presskonferensen handlade om Homrich 9, en grupp bestående av nio personer som arresterades för civil olydnad i somras eftersom de blockerade utfarten för ett företag som heter Homrich. Utfarten hade blockerats några dagar innan, då av en större folksamling, men dagen då de nio arresterades befann sig de flesta i Downtown för att demonstrera mot att Detroit stänger av människors vatten. Homrich var det företag som kontrakterats av Detroit Water and Sewage Department(DWSD) för att åka runt i kvarteren, skruva på reglage och stoppa människors tillgång till vatten.

Bakgrunden till vattenkonflikten är stadens konkurs och den efterföljande emergency management som ska få staden på fötter igen. Tidigare så har människor kunnat skjuta upp betalningar av sina månatliga vattenräkningar. De har på så vis kunnat dra på sig en växande skuld gentemot DWSD. Samtidigt har det funnits en möjlighet att överföra vattenskulden till den summa man är skyldig staden i fastighetsskatt. Det har även funnits en del praktiska svårigheter med att betala. Som kund tycks man haft två alternativ. Antingen betalar man sin skuld via en webblösning som inte har fungerat, eller så åker man DWSD och betalar kontant.

Eftersom ens vattenräkning är i proportion till hur mycket vatten man använder så finns det olika beräkningar på vad en “typisk” vattenräkning bör ligga på. 75 dollar i månaden för två vuxna och två barn verkar vara det vanligaste svaret, så räkna med ungefär 600 kr i månaden. Samtidigt har priset för vatten nyligen höjts med runt 9% så möjligen räknar jag här i underkant. Det är hursomhelst mycket pengar, särskilt då 40% av befolkningen redan lever under fattigdomsgränsen. Som jämförelse kan sägas att vattnet i Detroit är mer än dubbelt så dyrt som genomsnittet i USA.

I marknadsekonomins hemland skulle man kunna tänka sig att priset har något med utbud och efterfrågan att göra. Stora delar av den amerikanska södern lever i dag med växande vattenkris och vissa delstater är en under konstant vattenransonering. Men deras vatten är ändå billigare än Detroits, trots att Detroit hämtar sitt vatten direkt från the Great Lakes, en samling sjöar som innehåller 21% av världens totala sötvattensbestånd.

Vad är det då som gör vattnet så dyrt, om nu tillgången på vatten är så stor? Kanske beror det på att vatten inte riktigt är som andra varor i ekonomin. Vatten handlar i grunden inte om efterfrågan. Det handlar om behov. Vatten är inte något man vill ha, det är något man måste ha. Visst, har man pengar så kan köpa vatten på flaska, man välja mellan olika smaker av vatten, olika märken av vatten som marknadsförs på olika sätt, men man kan inte välja bort vatten.

I en stad som är under konkursförvaltning tycks stadsledningens viktigaste uppgift vara att skapa balans i budget. Konkursförvaltaren, the emergency manager, har oinskränkt makt för att få plus och minus att gå ihop. Konkursförvaltaren kan göra vad som helst, förutom att höja skatterna, utan att behöva sinkas av någon demokratiskt process. På så vis kunde man skära i folks pensioner, i skolornas budget, i sjukvårdens omfattning och i de sociala trygghetssystemen, och så vidare. På så vis kunde man även ändra på hur DWSD hanterar sina kunder och sina kunders skuldsättning.

I slutet på våren och i början på sommaren fick därför en mängd hushåll brev från DWSD som i princip löd: ge oss allt du är skyldig, annars stänger vi av vattnet. Hela beloppet av vattenskulden skulle därför tillbaka inom loppet av en och halv vecka. Det fanns inte, och finns fortfarande inte, någon möjlighet att upprätta en betalningsplan. Det är hela beloppet som gäller.

Skuldens storlek och hur mycket pengar man har tillgång till gör därför att möjligheten att betala DWSD varierar. Runt 40% av staden drabbades av brev från DWSD och ungefär 60% av dessa betalade också skulden inom en och en halv vecka. Dem siffrorna användes också som bevis - av staden, av media och av DWSD - för att folk kan betala sina skulder, men att de inte gör det om man inte tvingar dem till det.

Men, vad hände då med de 40% av 40% som inte kunde betala? Hur många människor är det egentligen? Tja, det är 110 000 människor, ungefär 35 000 hushåll totalt, som fortfarande är utan vatten.

Vad gör man när man inte har vatten? Sheila Cockrel, tidigare ledamot i stadsstyrelsen och som röstat för höjda vattenpriser, gav följande råd i en intervju: “People can go down to the river and pick up a bucket of water. That’s your right!”

Men det inte så populärt. En rad människor och organisationer har mobiliserats för att människor inte ska behöva hämta vatten i floden. Politiskt har man försökt att få till vad man kallar en “water affordability act”, vilket skulle möjliggöra återbetalningsplaner för de som är skyldiga DWSD pengar. Man har även försökt påverkar enskilda politiker i staden, men de har inte velat lyssna. Man har även organiserat sig på gator och torg, haft demonstrationer, transporterat vatten mellan grannar och fysiskt hindrat avstängningen av vatten.

En anledning till att det varit svårt att få gehör är att media berättat en historia som handlar om hur människor inte vill betala. Hur människor vill ha gratis vatten. Hur de vill utnyttja systemet. Och så vidare. The Daily Show gjorde nyligen ett inslag som visar hur vattenkrisen kommit att handla om att människor vill smita från sina betalningar, trots att kampen handlat om att få en rimlig återbetalningsplan. Människor tycks vilja betala, men att de inte har möjlighet att punga ut 8000$ i ett svep. Att FN kritiserade vattenavstängning som ett brott mot de mänskliga rättigheterna ledde till att staden uttryckte sin kritik och besvikelse över FN.

Det har sagts att DWSD möjligen ska privatiseras inom en snar framtid. Jag tippar på företaget Veolia som nyligen blev underleverantör till DWSD. Men, oavsett om det händer eller inte så ska DWSD börja agera mer likt ett privat företag, ungefär som staden i stort, eftersom de ska leda till ekonomisk comeback.

Kanske borde de lära sig något från alla de bilhandlare som trängs längs Woodward. De med sina stora skyltar och löften om en ny bil av årets modell med orden: “No cash down! Good credit, No credit, Bad credit”. No credit? Bad credit? Trots kreditskulder kan jag alltså köra iväg i ny bil? For real? Men vatten då? Tja, där finns ju alltid floden.

Jag raljerar, men situationen är så absurd att jag behöver humor för att inte gå sönder. Amerika har sitt New York, sitt Hollywood, sitt San Fransisco och Silicon Valley, alla dessa putsade fälgar på framgångens hjul, och så Detroit och alla de tusentals andra platser som ryms mellan kusterna.

Vad som gör vattensituationen ännu mer absurd är om man ser till vilka som är skyldiga mest pengar i vattenskuld. Exempelvis är Palmer Park Golf Club skyldig 200 000$, Joe Louis Arena 80 000$ och Ford Field Arena 55 000$. Över hälften av den totala summan av vattenskulder hör till olika typer av företag. Det har sagts att de ska behandlas som vanligt folk och ifall de har en skuld på över 150$ så har de tio dagar på sig att betala. Sagts, för i verkligheten tycks det svårare. I en intervju i metrotimes berättar en ansvarig vid DSWD: “We have a number of commercial accounts that are in dispute — well, not a dispute — we say they owe such [an amount], they say they owe a different figure”. Såvitt jag vet har man ännu inte stängt av vattnet för de företag som har störst skuld.

Ytterligare en absurditet är att många har problem med för mycket vatten. Det är inte ovanligt att vattenledningar går sönder, eller stjäls, i obebodda hus. För ett tag sedan var jag med Aragorn i ett hus han nyligen köpt. Hela källaren var vattenfylld. Grannarna hade ringt och ringt och ringt till DSWD om att de måste komma och stänga av vattnet. Men vattnet hade inte stängts av och istället stått på i flera månader, ja ända tills jag Aragorn vadade ned till reglaget.

Effekterna av att inte ha vatten är många. Jag pratade med människor efter presskonferensen, när vi marscherade med Hemrich 9 till rätten, och flera vittnade om hur det avstängda vatten har mer konsekvenser än törst.

Ett par exempel.

En kvinna berättade hur hon tvingat sina tre barn att bo hos grannen. Hon var rädd att socialtjänsten skulle komma på besök. Har man inte vatten så har man inte rätt att ha barn. Saknar hemmet vatten så blir barnen omhändertagna och placerade någon annanstans.

En läkare berättade hur de sett ökade sjukdomar och ohälsa. Dricksvatten gick alltid att få tag på, genom vänner och grannar, men svårare var det att tvätta sig dagligen. Dessutom var de som drabbades ofta redan sjuka eller gamla, vilket förvärrade situationen.

En man berättade hur han förlorat sitt hem pågrund av vattenavstängning. Om ens hus står utan vatten under en lång tid så kan den inte längre kategoriseras som bostad och därmed fråntas man fastigheten som senare säljs på auktion där staden försöker få tillbaka skatteskulder och vattenskulder.

Vattenavstängningar hjälper även till med att skapa det Nya Detroits landskap och det finns fog för att se avstängningar som en våldsam form av stadsplanering. Det är fattiga människor, svarta människor, i fattiga/svarta kvarter som främst blir utan vatten. Dessa områden ligger, ofta en bra bit, utanför stadskärnan bestående av Midtown/Downtown ur vilket det Nya Detroit är tänkt att resa sig. Det har redan innan konkursen funnits diskussioner om hur staden behöver krympa, vilket kanske fick sitt mest retoriska uttryck hos den tidigare borgmästaren David Bings flitiga upprepning av ordet “rightsizing”.

Rightsizing syftar på att Detroit var tänkt för 2 miljoner människor eller mer. Inte för 700 000. Det faktum att staden är så utspridd gör att infrastrukturen blir väldigt kostsam. Bättre vore det om staden krympte, blev tätare, och den faktiska ytan mindre. Men hur får man folk att överge sina hem? Hem som de stannat i under alla dessa långa decennier av ekonomisk nedgång. Bings planer för “rightsizing” blev för problematiska att diskutera politiskt. Motståndet för kompakt. Numera använder knappt någon politiker begreppet “rightsizing” för tala om politiska beslut. Å andra sidan är nog vattenavstängning en mycket mer effektiv politik för rightsizing än de “listening meetings” som Bing höll med allmänheten.

Utan vatten så finns det ingen långsiktig möjlighet att bo kvar i ett område. Människor förlorar dessutom sina hem efter en tid. Områden blir tomma, de förfaller. Kanske kommer det någon non-profit organization, som The Greening of Detroit eller någon liknande förening. Kanske organiserar de volontärer som åker ut och river fastigheten. Kanske planterar de en massa träd. Kanske är det Nya Detroit ett grönt Detroit? Kanske är träden bättre lämpade att leva där, men de vissnar också utan vatten.

 
7
Kudos
 
7
Kudos

Now read this

Nattens smällar och tystnad

I förrgår kväll, alldeles innan jag skulle somna, hörde jag skott. Det var höga, tunga, smällar som kom tätt inpå varandra. Det lät som att det skedde runt husknuten. Jag låg länge i mörkret och lyssnade. Hjärtat slog snabbt. May vaknade... Continue →