Bostadssegregeringens början och 1800-talets problem med ordning

växande distans : den blandade staden : omfördelning : polisens grundande : ordningsproblem : transients : domesticity : brottslig geografi : segregering som problem och lösning : den ordnade staden : nutida förändringstecken

Detroit sägs vara Amerikas mest segregerade stad. Det är ett återkommande påstående i staden och något som bekräftas av forskning. I Logan och Stults (2010) undersökning av amerikanska städer så toppar Detroit listan över segregerade städer (undersökningen går att läsa här). En fördel med USA och statistik är att de räknar raser, vilket exempelvis möjliggör bilder likt denna:

detroit race map.jpeg

Det vore intressant att göra en liknande illustration över Stockholm för att jämföra med Detroit. Amerikanska städer är ju svarta och fattiga i innerstaden, med vita och rika människor i förorterna. Europa har mer av det omvända. Däremot är det svårare att få fram samma data från SCB i jämförelse med US. Census eftersom de räknar olika saker. Jag får ta tag i det när jag kommer hem, kanske hittar jag någon att samarbeta med.

Som någorlunda medveten människa är det svårt att undgå uppgifter om hur klyftorna i samhället växer, hur inkomstskillnaderna ökar och hur ojämlikheten breder ut sig, både i Sverige och USA. Bilden som målas upp är att samhället genomgår en social omorganisering där framförallt tillgången på pengar polariseras. De som har mycket får mer, de som har lite får mindre och mitten mellan de två eroderar. Vid sidan av denna polarisering finns en annan, mera fysisk, dimension av organiseringen som förmodligen förtjänar mer uppmärksamhet. De två dimensionerna hänger ihop och det är högst troligt att den sociala ojämlikheten görs mer beständig och får djupare konsekvenser, i och med en fysisk förankring.

Om man tar inkomst som exempel kan man fråga sig ifall det skulle se annorlunda ut om polariseringen av inkomster inte sammanföll med en geografisk polarisering. Vad innebär det egentligen att människor med exempelvis liknande inkomster, förmögenheter och utbildningsnivåer bosätter sig bredvid varandra? Vad blir effekterna av distansen till andra områden och andra människor, men också, vad blir effekten av närheten och det faktum att man i sin vardag möter en mer homogen verklighet? Problemet med växande klyftor tycks ju inte enbart vara en skevare fördelning av inkomster, utan även att de som har mest i högre grad tycks ha abdikerat från samhället. Det mest påfallande exemplet är möjligtvis olika typer av “gated communities” (Blakely & Snyder 1997; Low 2003), men dessa bör nog snarare ses som ytterligheter av ett mer generellt mönster av inkomstsegregering än som undantag. Våra städer är på sätt och vis resultatet av en inkomstgradering, där områden ser olika ut eftersom människor med olika inkomst lever där.

Orsak och verkan är svårt att få grepp om vad gäller detta. Är den fysiska distansen och skapandet av mer homogena områden ett resultat av skillnader i inkomst? Möjliggörs en mer polariserad fördelning av resurser utav det faktum att människor med olika inkomst blir mer fysiskt isolerade från varandra? Orsakssambandet spelar å andra sidan mindre roll om man tänker sig att de båda dimensionerna kan förstärka varandra.

En möjlig invändning är att det alltid har varit så här. Att det alltid funnits rika och fattiga och de alltid bott på olika platser. Det är möjligt, men det är inte enbart uppdelningen i sig som är intressant utan även distansen mellan människor. Just den fysiska distansan mellan rika och fattiga är något som har varierat över tid.

Ett genomgående mönster för Detroit och som upprepar sig på många platser, är att det sedan början på 1800-talet skett en ökad fysisk distansering mellan inkomstskikt. Anledningen till att mönstret förekommer på olika platser är de liknande förändringar som sveper genom ett flertal städer under 1800-talet. Städer förändras demografiskt av urbaniseringen samtidigt som industrialiseringen tar fart och skapar lågavlönade arbeten till stora grupper av människor, vilket i sin tur ger en mindre grupp människor mer rikedom och inflytande. Teknologiskt får utvecklingen av olika transportmedel betydelse för stadens utbredning, först med häst och vagn, sedan med spårvagnar drivna hästar, sedan med spårvagnar drivna av ångmotor och elektricitet. I samband med detta byggs även vägar och trottoarer som möjliggör längre, snabbare och mer bekväma rörelser.

I Detroit är trenden tydlig. Jag tittar i en adresskatalog över 1837 (Burton 1926) och ser vilka som bodde på Cass Street. Sida vid sida levde ett par handelsmän, en advokat, två arkitekter, en fabriksägare, ett par murare, en vagnsmakare, en byråtillverkare, två sjömän, flera arbetare, en smed, flera snickare och ett par takläggare. Enligt Ward (1971) var denna form av blandning av olika professioner och inkomstskikt relativt typisk för amerikanska städer 1830 och 1840-talet. Det fanns inga tydliga områden för bostäder, industri eller handel, snarare präglades staden av större uppblandning av dessa aktiviteter jämfört med idag. Ett par decennier senare var situationen annorlunda. Välbeställda levde inom ett område, fattiga i ett annat och handeln hade alltmer koncentrerats till det Downtown som skapats i och med domare Woodwards plan från 1805.

Omfördelningen är inte unik för Detroit, liknande processer försiggick i andra amerikanska städer. Ser man till Stockholm från 1860-talet och framåt så kan man dra liknande paralleller. William-Olsson (1941: 78) skriver bland annat om hur:

“Östermalm präglades på 1850-talet av liten boendetäthet, en relativt fattig befolkning och en gårdsliknande eller kåkliknande bebyggelse. Sedan dess har boendetätheten successivt tillväxt och välsituerade befolkningslager ha mer och mer tagit stadsdelen i besittning, varvid början gjordes med de närmast Norrmalm belägna delarna, med undantag av ett litet område väster om Humlegården, som förblev fattigt långt in på 1900-talet. De fattigare befolkningslagren ha undan för undan förskjutits utåt, parallellt med att hyreshus ersatt den gamla bebyggelsen, och år 1930 präglas stadsdelen av en välbärgad eller förmögen befolkning. Stadsdelen har härutinnan successivt fått övertaga nedre Norrmalms roll.”

Något som sker parallellt med 1850-talets omorganisering av var olika samhällsklasser bor i staden är framväxten ett modernt polisväsende. Det polisväsende som fanns innan skiljer sig från det som växer fram under mitten på 1800-talet. Jag nämnde för två inlägg sedan att en poliskår skapades i början på 1800-talet i Detroit. Denna poliskår var, i likhet med brandkårerna, organiserade mer som en sorts tillfällig milis och utgjordes av frivilliga som hade andra yrken. Det fanns vid tidpunkten bara ett par stycken heltidsanställda konstaplar, men dessa var löst organiserade och fokuserade på att utreda brott som redan begåtts. De hade inga uniformer och patrullerade inte på gatorna. De var inte fokuserade på att upprätthålla ordningen på gator och torg.

Från 1850-talet och framåt växer en professionell yrkeskår fram. Den besätts av heltidsanställda män vars uppgift blir att upprätthålla ordningen genom att patrullera och förhindra förekomsten av vissa typer av aktiviteter i staden.

Detroit låg inte i framkant när staden grundade sin professionella polisstyrka 1865. Ett flertal andra amerikanska städer hade redan omorganiserat sina polisstyrkor och Stockholm, såväl som Oslo och Köpenhamn, genomförde förändringar 1850, i efterspelet av de stora kravallerna 1848.

Bakgrunden till bildandet av Detroits polisstyrka är komplext och beror på en rad faktorer vars detaljer är svårbedömda när så mycket tid har förflutit mellan då och nu. I likhet med Köpenhamn, Oslo och Stockholm kom polisen i Detroit att bildas efter att våldsamma upplopp ägt rum på stadens gator.

Upploppet 1863 skedde i samband med att William Faulkner, en svart krögare, anklagats för att ha ofredat två vita flickor. Omständigheterna är oklara och flickorna ska i efterhand ha erkänt att de ljög. När Faulkner den 5:e mars skulle eskorteras från rätten till häktet hade en mobb på över tusen män samlats för att kasta stenar och glåpord på Faulkner. Det var knappt att vaktstyrkan kunde få Faulkner i säkerhet. Dagen därpå vaknade staden till nyheter om den nya federal värnpliktslagen (detta var under mitten av det amerikanska inbördeskriget som pågick mellan 1861-1865). Särskilt klausulen om att de som kunde betala $300 skulle slippa undan värvning retade upp många. Den dagen samlades en ännu större mobb, denna gång vid Campus Martius i Downtown. Svarta som vandrade förbi fick stryk och när ryktet gick om att Faulkner fått livstids fängelse - vilket var Michigans högsta straff - blev mobben ännu argare. Rättsväsendet kallade in en armévakt för att eskortera Faulkner och på vägen till häktet sköt armévakten in i folkmassan, med resultatet att en dog och två sårades. Mobben rörde sig därefter mot den östra sidan av Downtown, till de svartas kvarter. Där misshandlade de svarta och vandaliserade affärer. Ett trettiotal byggnader brann ned.

Upplopp, vandalism och misshandel var inte något nytt i Detroit 1863. Under hela 1850-talet hade ett flertal upplopp skett. De flesta hade varit koncentrerade till stadens östra delar, i ett område som tagits över av tyskar. Det var i dess områden som flera upplopp skedde och dessa hade främst varit riktade mot de bordeller som fanns i deras bostadsområden. Det var framförallt bordeller av en lägre rang, dvs. bordeller som även tog emot svarta män som kunder. Tyskarna samlades i olika gäng, marscherade till bordellerna, slet ut alla möbler, misshandlade ägare och krossade rutor. Det var ett sorts kollektivt våldsutövande i syfte att ta kontroll över det fysiska rummet i deras närområden.

Det som skiljde upploppet 1863 från de otaliga upplopp som skett i de tyska områdena under 1850-talet var dels upploppets karaktär, dels den plats där upploppet skedde. Till karaktären tycks det senare upploppet ha varit mer kaotiskt och oorganiserat. Våldet i de tyska upploppen hade varit riktade och i viss mån disciplinerade gentemot etablissemang som redan hade dåligt rykte. Vidare så skedde upploppen 1863 i närheten till Downtown, på en plats där stadens mest dyrbara fastigheter trängdes.

I och med den omorganisering av samhällsklasser som staden genomgått hade det bildats ett rikt bostadsområde nordväst om Downtown, samt fattiga områden alldeles vid sidan om Downtown. Den mest synbara skillnaden mellan det som var Downtown och de kringliggande områden var att husen i Downtown kom att konstrueras i tegel och sten, medan övrig bebyggelse var i trä. Strax öster om Downtown fanns två områden, “the Potomac Quarter” och “the Heights”. De omnämns i Farmer (1969: 928) som: “[the] localities have numbered among their inhabitants the worst classes of both sexes”.

“The Potomoc Quarter” och “the Heights”, samt Downtown självt, drog en stor grupp av tillfälliga boenden, så kallade “transients”. Dessa tillfälliga boende var något delvis nytt för staden, även om det tidigare i historien kommit nybyggare som stannat en kort tag i staden för att sedan röra sig ut på landsbygden. I och med järnvägen kom rörligheten mellan de nordamerikanska städerna att öka markant och dessa transients var arbetare av olika slag som reste mellan städerna i jakt på sysselsättning. Gruppen av transients bestod till övervägande del av ungkarlar som genom sina gemensamma intressen satte en fysisk prägel på staden. Det kom att öppnas en rad med pensionat, krogar, bordeller och biljardrum där dessa transients samlades för att ha roligt.

Det är utan tvekan så att dessa transients och deras områden var intimt sammanlänkande i stadens ekonomiska system med de finare bostadsområden och de klasser som ägde Downtown. Transients utgjorde dels konsumenter för varor och tjänster, men framförallt så utgjorde de en flexibel arbetskraft för de som ägde och bedrev handel och industri.

Samtidigt pågick en process i staden där transients utmålades som ett socialt problem. En del av det beror på större svängningar i USAs ekonomi, särskilt de två stora finanskriserna 1858 och 1873 som kom att leda till utbredd fattigdom och nöd för en stor mängd människor. De stora grupper av män som gick sysslolösa oroade stadens politiska, ekonomiska och religiösa ledarskap. Att de dessutom inte ägde fastigheten som de bodde i tycks ha spätt på den oron.

Just det rotlösa tillståndet hos de arbetare som bodde på pensionat gick i bjärt kontrast mot den rådande vurmen bland borgerligheten för “domesticity”. Detta engelska begrepp betyder både ett sorts hemmaliv, dvs. att man äger ett hem där man bedriver någon form av respektabelt familjeliv. Begreppet bär även på associationer till domesticering, ett sorts tamt tillstånd, som möjligtvis, och i motsats till exempelvis biljardrummet, bordellen eller krogen, kan tolkas som ett mer civiliserat tillstånd.

Vurmen för “domesticity” är synlig i den reformistiska arkitekturen under 1800-talets mitt (Clark 1976). Genom en ny planering av huset och dess rum skapades en tydlig separering mellan social ytor, platser där gäster skulle underhållas, och privata ytor där familjelivet skulle utspela sig. Den förstnämnda ytan benämns på engelska som “front parlor”, eller bara “parlor”, vilket på svenska lär ha motsvarat ett finrum, vilket sedermera blev till våra dagars vardagsrum. I det “front parlor” var det tänkt att en mer kontrollerad och korrekt form av underhållning skulle äga rum, till skillnad från det sociala umgänget som skedde på “the pub”, dvs. the public house.

Biljardrum, bordeller, pubar och pensionat. Alla dessa etablissemang var både offentliga och iögonfallande. De borgerliga fördomar som fanns kring dessa former av underhållning gjorde att områden som “the Potomac Quarter” eller “the Heights” framträdde i en skarpare relief. Följande bild är aningen oskarp, men illustrerar ändå distribution av pensionat, pubar och biljardrum, vilka tydligt koncentreras kring Downtown och de närliggande osedliga områdena:

boarding houses vice.JPG

Till skillnad från det dussintal av upplopp som skedde i de framförallt tyska bostadsområden på 1850-talet, så blev upploppet 1863 nära förknippat med transients och därmed även med de områden och de offentliga institutioner som hörde till den gruppen. Därav blev händelsen en sorts brytpunkt där kopplingen osedliga områden=transients=farligt kom att framstå som självklar, både i argumentationen för skapandet av en polisstyrka och, senare, i hur denna polisstyrka kom att organiseras geografiskt.

Samtidigt bör man inte överdriva den extraordinära händelse som upploppet 1863 utgör. Lika viktigt, om inte än viktigare, är de uppfattningar som fanns runt 1800-talets mitt om den ökade brottsligheten. Det skrevs i tidningar om en brottsvåg mellan 1854-55, samt om generellt ökad kriminalitet mellan 1840 och 1860. Schneiders (1981) forskning pekar på att det inte enbart rörde sig om en uppfattning som underblåstes av tidningarnas löpsedellogik, antalet arresterade och dömda för inbrott, misshandel, rån och mord tycks ha ökat. Särskilt intressant blir det om man ser till var dessa brott ökade under tidsperioden eftersom dessa var koncentrerade till Downtown, samt de angränsande fattiga och rika områdena.

Kriminaliteten i Downtown hade bland annat lett till skapandet av en privat polisstyrka som skulle skydda egendom samt förhindra att affärsidkare blev rånade när de gick till och från jobbet. Den geografiska koncentration till Downtown var även något som länge hindrade bildandet av en polisstyrka. Majoriteten av stadens invånare bodde varken i det rika området, eller i de fattigare distrikten, ej heller ägde de egendom och affärsverksamheter i de centrala delarna. De politiska argumenten gick därför ut på att de allra flesta Detroitbor inte hade något behov av en polis. Det sågs som ett uttryck av ett särintresse, där de förmögna ville ha beskydd men på allmänhetens bekostnad. Stadens demokratiska församling motsatte sig därför flera försök till att bilda en polisstyrka och det var först genom att gå genom delstatsförsamlingen som republikanerna i staden kunde tvinga fram en poliskår som finansierades av skattebetalare.

Den polis som bildades var tänkt att kontrollera ett skikt av samhället till förmån för ett annat skikt. Schneider (1981: 85) skriver klarsynt om den sociala och fysiska kontrollens dynamik:

“There were advantages to the well-defined spatial arrangements downtown once the commitment was made to restore order. A preventive police could work that much more effectively if the dangerous elements confined themselves to circumscribed areas; and key properties and important citizens could be that much better protected if they, too, were confined to certain areas. In short, the spatial patterns that had been a liability could be turned into an asset in the struggle against crime and disorder when the professional police were brought into the picture”

Polisstyrkan kom under åren efter 1865 att koncentreras i Downtown och hade som uttalat mål att ta hänsyn till två faktorer när det gällde kontroll över gatorna: förekomsten av brottslighet och fastighetsvärden. På vis kom polisen att efterlikna den privata polisstyrka som de ersatte. Resultatet blev att brottsligheten i Downtown minskade och ordningen tycks till stor utsträckning ha återupprättats. Vad som är intressant är dock att problemet med inbrott, rån och våld, kom att flytta geografisk, från de centrala delarnas affärsdistrikt till de förmögnas bostadsområde. Detroits elit tycks därför i stor utsträckning ha bytt ett problem mot ett annat.

Ordningen i staden kom generellt att förbättras mot 1800-talets slut. Flera faktorer kan antas ha lett till den utveckling. En faktor kan ha varit att den tidigare brottsvågen till viss del berott på det stora inbördeskriget, då ett flertal soldater återvände efter att ha upplevt år av psykologisk och fysisk stress.

En annan faktor är den omfattande utbyggnaden av spårvagnssystemet i Detroit. Som jag tidigare nämnt på bloggen var staden världsledande vad gäller kollektivtrafik mot slutet av 1800-talet. Det fanns vid den tidpunkten uppemot 2200 vagnar som rörde sig över ett dussintal olika linjer. De nya spårvagnarna spelade en stor roll i stadens exploatering eftersom de öppnade upp nya områden för byggandet av bostäder. Den “urban sprawl” som främst kännetecknar efterkrigstidens stadsbyggnad inleddes hundra år tidigare i Detroit, men den drevs av en utbyggnad av kollektivtrafiken till skillnad från privat bilism.

Expansionen och idealet för enfamiljshus ledde till en utveckling där många Detroitbor blev husägare. Att skapa husägare sågs, och ses till viss del fortfarande, som något av ett recept på att skapa en pacificerad befolkningen. Folk som äger en fastighet och dras med lån på den anses mindre benägna till att rubba samhällsordningen. Hur pass väl det resonemanget stämmer i fallet med 1800-talets Detroit kan dock ifrågasättas. De flesta av tyskarna under 1850-talet var både husägare och upprorsmakare.

Slutligen måste man även beakta den industriella boomen som skedde i Detroit under slutet av 1800-talet. Det största industriföretaget i USA - The Michigan Car Company and the Detroit Wheel Company - låg i Detroit och tillverkade olika typer av vagnar för järnväg och spårväg. “They occupy thirty acres, and when fully employed require 2500 men, and can turn out thirty cars, three hundred and fifty car wheels, one hundred axles, and sixty tons of iron per day […] up to 1883 they had made 48 731 cars” (Farmer 1969: 804). De växande industrier absorberade en större mängd arbetare, men satte även ny mönster för beteenden, med formella koder och regler där människor underordnades ett expanderande system av ordning. Industrialiseringen kom därför att på sätt och vis att “civilisera/domesticera” stadsbon, särskilt de klasser som uppfattats som problematiska och farliga för samhällsordningen under början och mitten på 1800-talet.

Sedan mitten på 1800-talet fram tills idag har urbaniseringen successivt brett ut sig över regionens landskap. Detroit har både växt rekordartat för att sedan krympa rekordartat, men som helhet har den urbana regionen - Metro Detroit - växt, både i termer av yta och befolkning. Mönstret med ökande distans mellan inkomstskikten är däremot liknande, även om skalan är annorlunda idag. De rikaste bor nu i egna städer, med sina egna politiska system, utanför Detroit.

Samtidigt går det skönja vissa tecken på förändring i och med att rika i större utsträckning börjat flytta tillbaka till Downtown och dess närområde. Till detta kan dras paralleller till de förändringar som gjorts i polisens geografiska bevakning av Detroit. Från att ha varit mer utspridda har polisen sedan 2006 och framåt koncentrerats till Downtown/Midtown. Särskilt Downtown framstår idag som en halvmilitariserad polisstat, med ett överflöd av poliser och privata säkerhetsstyrkor som upprätthåller den fysiska ordningen. Jag blev själv stoppad av en av polisens “special units” för några dagar sedan eftersom jag kör en “suspicious vehicle”, dvs. en sunkig, äldre, skruttbil. De var vänliga och det hela gick snabbt, men jag är å andra sidan en vit man som ser hyfsat städad ut. Annat som är olagligt i Downtown och som polisen kan använda för skapa ordning är exempelvis “loitering” vilket är förbjudet och vilket innebär att man står och väntar på gatan utan ett uppenbart syfte, alltså att man hänger på en plats.

Om transients var problemet under 1800-talets mitt så är dagens problem unga, svarta, män. De associeras, genom media och i vardagliga samtal, med kriminalitet, fara och det som idag kan anses omoraliskt, typ droger, prostitution, och så vidare. Om transients skapade platser som blev fokus för moraliserande, deras biljardrum, pubar, bordeller, så finns ett liknande moraliserande över dagens “crack house” och andra hus där droger säljs och köps. Bergmann (2010) beskriver bland annat hur unga svarta tar över en så kallad “coney island”, en sorts lågstatus snabbmatsrestaurang, men också hur polisen söker upp dem och att denna katt-och-råtta-lek mellan de som förmodas skapa oordning och de som ska upprätthålla ordningen leder till en ständigt skiftande geografi för droghandeln.

Kanske är skillnaderna mellan droghandel och biljardrum för stora. De sistnämnda, samt pubarna, bordellerna och pensionaten, var ju trots allt lagliga, om än osedliga, verksamheter. Kanske är Detroits i särklass vanligaste affärskombination - Cash Checking, Lotto & Liquor - en bättre motsvarighet. På den fronten kan förtäljas att Midtown Inc - det non-profit företag som ska främja Midtown - håller på att driva igenom en ny detaljplanering, i samarbete med staden, för “sitt” område. I den nya planeringen kommer det bli omöjligt att starta just Liquor stores, men även att öppna en tatueringsstudio. Liquor stores säljer inte bara sprit utan även livsmedel, men det är mest färdigrätter, chipspåsar, godis och korvbitar, dvs. mat som uppfyller kriteriet för dåligt ur ett medel- och överklassperspektiv. Däremot uppmuntrar Midtown Inc till etablering av mataffärer som säljer färska, ekologiska och närproducerade varor. Dessa ska förresten få sälja alkohol, men då är det inte sprit det är frågan om utan vin och öl från mikrobryggerier, som kan antas gå bra ihop med varorna från deli och ostdisken.

Hur den fysiska distansen mellan olika skikt i samhället kan expandera och komprimeras över tid är intressant, särskilt hur den hänger samman med polisiär verksamhet, vars mest närvarande kvalité är polismannen som patrullerar och upprätthåller ordningen i stadens fysiska rum. Distansen ger inte svar på alla frågor och dess relevans för samhällets konstruktion bör inte tas för givet. Distans gränsar som bekant både till det vi uppfattar som objektiv och subjektiv, det rent fysiska och det sociala. Vad som är nära eller långt borta i stadsrummet beror på mycket mer än bara meter. Avstånden längs vår gata på Delaware är korta i fysisk bemärkelse, samtidigt finns det ett betydande avstånd mellan de som bor i de större tegelvillorna och de som bor i hyreskomplexet längre ned för gatan. Därmed inte sagt att distans är oviktigt. Den fysiska närheten mellan tegelhusen och hyreskomplexet, det faktum att man delar en gata, gör att man ser varandra i sin vardag, man hejar på varandra, såsom man gör i Detroit, man vinkar, önskar någon en god dag, och så vidare. Hade tegelhusen legat i sitt egna område, med bara andra tegelhus runtomkring sig, så hade dem små interaktionerna mellan människor som intar väldigt olika positioner i samhällshierarkin uteblivit på Delaware street. Det är ingen utopi, men det är bättre än den etablerade normen att människor med olika inkomster ska bo på olika platser och att dessa platser helst ska vara en bit ifrån varandra, särskilt om skillnaden i inkomster är stora.

Referenser

Bergmann, Luke. 2010. Getting Ghost: Two Young Lives and the Struggle for the Soul of an American City. Michigan: University of Michigan Press.

Blakely, Edward J. & Mary Snyder. 1997. Fortress America: gated communities in the United States. Washington, D.C.: Brookings Institution Press

Clark, Cliffor E. 1967. Domestic Architecture as an Index to Social History: The Romantic Revival and the Cult of Domesticity in America, 1840-1870. The Journal of Interdisciplinary History.

Farmer, Silas. 1969 [1890]. History of Detroit and Wayne County and Early Michigan: A Chronological Cyclopedia of the Past and Present. Gale Research Co: Detroit.

Logan, John R. & Brian Stults. 2010. The Persistence of Segregation in the Metropolis: New Findings from the 2010
Census
. Census Brief prepared for Project US2010 (2011), 1–25.

Low, Setha M. 2003. Behind the gates: life, security, and the pursuit of happiness in fortress America. New York: Routledge

Schneider, John C. 1981. Detroit and the problem of order: A geography of crime, riot and policing. Nebraska: University of Nebraska Press.

Ward, David. 1971. Cities and Immigrants: A Geography of Change in Nineteenth-Century America. New York: Oxford University Press.

 
5
Kudos
 
5
Kudos

Now read this

Bilar, byggnader och människor

Americans are in the habit of never walking if they can ride Ovanstående citat tillskrivs Louis Philippe år 1798. Tendensen till att undvika att gå verkar ha etablerats tidigt och den har haft ett djupt inflytande på det fysiska... Continue →