Människa och stad, del 2 - 1700

you’ve got to know the history : det som inte minns : settled or invaded : Cadillac : de olika namnen : pälshandeln : spelet mellan stormakter : Mad Anthony : folket som försvann : palissaden, segregering och polis

Life is all memory, except for the one present moment that goes by so quickly you hardly catch it going - Tennessee Williams

Jag är på en fest, nej ett planeringsmöte, en volontärafton, i korsningen av Mack och Woodward, i mataffären, i kyrkan, på kafét, jag är någonstans. När jag berättar att jag är en svensk antropolog som forskar om Detroit brukar folk bli lite fundersamma. Förmodligen vet man inte riktigt vilket fack man ska placera mig i. Ofta frågar de något i stil med “are you working right now? are you studying us? are you studying me?” Jag brukar svara med ett kanske, jag vet inte, “I try to learn something from every person I meet.” Vi pratar ett tag och det är vanligt att de berättar vad man måste sätta sig in i för att förstå Detroit. You’ve got to know the history.

En bra metod för att få reda på saker är att spela dum. Jag vet inte om det står i någon samhällsvetenskaplig metodbok, men det är effektivt. När jag låtsas vara okunnig brukar folk vilja upplysa mig. Om man upprepar det med olika människor, vid olika tillfällen och på olika platser, så börjar man ana vissa mönster i hur människor organiserar det förflutna.

Den historia som man måste känna till kan hängas upp på ett par huvudnycklar. Upproret 1967, men även, i mindre utsträckning, upproret 1943. Mindre nycklar är det löpande bandet, Ford, krigsproduktionen, segregering, de vitas flykt till förorterna, borgmästare Coleman Young, stängningen och rivningen Hudson’s Department Store, den stora och destruktiva perioden av urban renewal, Marthin Luther King, civil rights, och black panthers.

Det är, i stora drag, Detroits historia under 1900-talet, med en betoning på 60-talet. Staden tycks ta sin början runt 1913, då Ford startade ett löpande band som kom att förändra staden, Amerika och världen. Den historia som man minns delar drag med fiktiva och dramatiska narrativ. Det finns tydliga protagonister och antagonister, de som för historien framåt, förändringar kan komma plötsligt. I snabb vändningar övergår en epok till en annan. Den är tydlig, målade i svart och vitt, och enkel att förstå.

Det kollektiva minnet är selektivt organiserat. I likhet med text skulle man kunna säga att det är väl redigerat. Det som är överflödigt, förvirrande, motsägelsefullt, verkar inte ha registrerats och blivit till en del av den större berättelsen. Ett litet exempel på sådant som brukar undgå att nämnas: Ford kånkade med sina fyra första bilföretag. Ransom E. Olds uppfann det löpande bandet och skapade den första massproducerade bilen i USA, the Oldsmobile Curved Dash.

Av det som minns och det som räknas till den historia “man bör känna till” säger något om en kultur, så säger det nästan ännu mer om man ser till det som inte minns, på vad som inte är en del av den historia “man bör känna till”. Vad var Detroit innan Ford?

Jag skrev i mitt förra inlägg hur nästkommande inlägg skulle behandla Detroit under 1900-talet och Detroit i nutid. Olika omständigheter har lett mig till att ompröva den ordningen och istället göra två utvikande inlägg. Ett om 1700-talet och ett om 1800-talet.

En omständighet var att jag började ifrågasätta mitt egna tänkande. Nästan allt som jag läser och hör om Detroit tar sitt avstamp i efterkrigstidens breda samhällsförändringar. Dagens akademiska litteratur domineras av efterkrigstidens termer. Sugrue (2005) fokuserar på efterkrigstidens segregering av bostadsmarknaden; Hartigan (1999) belyser relationen mellan klass och vithet i efterkrigstidens Detroit; Widick (1972) skriver om ras- och klassvåld efter 50-talet; Thompson (2001) skriver om kampen för arbetar- och medborgarrätt under efterkrigstiden; Farley, Danziger och Holtz (2002) skriver om den ökade urbana ojämlikheten efter andra världskriget; Bergmanns (2008: 23-24) antropologi utforskar hur “the drug trade signals, opens, and moves across ruptures in established boundaries, divisions and points of tension that are remnants of Detroit’s postwar era.”

Det är lätt att dras med i vad andra gör och tänker, särskilt om det låter vettigt. Den antropologi som jag utbildats i är dessutom förankrat i en analys av erfarenheter dragna ur samtiden. Den är inte nödvändigtvis historielös, men i sitt praktiska utförande antar den ofta en kortare tidshorisont. Att ha en längre tidshorisont kan ibland vara omöjligt, kanske forskar man i ett ämne där det saknas historiska källor, men det är inte omöjligt i mitt fall. Jag började undra vad 1700-talet och 1800-talets Detroit kunde berätta om staden.

Om det kollektiva minnet är selektivt och ibland en aning luddigt gällande 1900-talet så antar det rent mytiska proportioner gällande föregående epoker. På en middag fick jag exempelvis höra att “America was settled from the east”. De närvarande nickade instämmande, självklart var det så. Det var en kort episod men det är på sätt och viss talande för hur amerikaner kan uppfatta sin egen historia. Mer korrekt vore ju att säga att “America was settled from the west”, antingen i båtar över Stilla havet, eller i en folkvandring som kom över Berings sund. Om man ändå vill säga något som har med östern att göra kanske man kan säga att “America was invaded from the east”.

Detroit grundades 1701 av Antoine de la Mothe Cadillac och är därför äldre än exempelvis St Petersburg. Cadillac var en fransk officer och hade egentlig ett annat efternamn, men han var även något av en bedragare som hittade på sin egna adelstitel för att därigenom kunna lägga beslag på mark.

Det påstås att det första som byggdes i Detroit var fortet Pontchartrain du Détroit. Det är förstås en sanning med modifikation. Redan innan Cadillac fanns det en handelspost på platsen. Vid handelsposten bodde det dels en ursprungsbefolkning och ett antal Coureur des bois (runner of the woods), franska män som vandrade omkring, jagade och framförallt bedrev pälshandel med ursprungsbefolkningen. Dessa fransmän levde under långa perioder bland ursprungsbefolkningen och gifte sig ofta med ursprungsbefolkningen. Att döma av Farmer’s (1969) redogörelser av koloniala dokument hade dessa Coureur des bois ett dåligt rykte, de benämns med ord som ociviliserade, förvildade eller halvindianer och fungerade ofta som en medlande länk mellan ursprungsinvånare och kolonialmakterna.

Den äldsta kartan över staden är denna, från 1749. Staden och dess bebyggelse kom att organiseras i anslutning till fortets murar.

Detroit har haft olika namn, men de flesta, likt de franska d'Etroit, syftar på sundet/floden som syns längst ned på bilden.

“In the old tradition of the Algonquin Indians, it was known by the name of Yon-do-ti-ga, or Yon-do-tia, A Great Village […] it was also called Wa-we-a-tun-ong, Circuitous Approach […] the Wyandotts called the site of Detroit Toghsaghrondie, or Tyschsarondia, found in the old colonial documents, published by the state of New York, it has been modernized to Teuchsa Grondie, and has reference to the course of the river. The huron indians called the place Ka-ron-ta-en, the Coast of the Strait.” (Farmer 1969: 3-4).

Att döma av de rapporter som Fort Pontchartrain skickade till guvernören för det Nya Frankrike var indianerna som bodde i anslutning till fortet vänligt inställda. Däremot bedömde militären att dessa vänliga indianer hade egna fiender och bara två år efter fortets grundande gick dessa fiender till attack. Fortet brann delvis ned och Cadillacs hus gick upp i lågor. “The friendly indians aided in the rebuilding the houses, and presented the commandant with one hundred bushels of corn to ‘cure’ in part the loss he had sustained” (Farmer 1969: 231).

Jag minns att Wolf (1982) i sin bok Europe and the people without history beskriver handeln med pälsar. Jag har tyvärr inte boken framför mig och kan inte leta exakta citat men några av grunddragen kan vara intressanta att lyfta, särskilt då “for more than a century, under French, English and American rule, the fur trade was the most important interest [in Detroit]” och då man under ett år kunde exportera över 100 000 bäverpälsar (Farmer 1969: 767).

Päls, särskilt bäverpäls, var ett viktigt material för att göra bland annat hattar åt européer. En hatt i bäverpäls var både mode och status, vilket lett till att man i princip utrotat bävern på många platser i Europa med omnejd, vilket i sin tur tycks ha gjort att bäverhattar blivit ännu mer eftertraktade som statussymboler. På den tiden så odlande man inte så mycket bäver. Man skaffade det genom att jaga. Metoden var att jaga upp alla bävrar inom ett område och när området sedan var tömt på bävrar så flyttade man till ett nytt område. Rinse and repeat och kan man förstå hur sidenhattar kom på modet runt 1830 eftersom bäverpäls blivit omöjligt dyr, då tillgång på bäver nått botten.

Ursprungsbefolkning i Amerika deltog och drogs in i den globala pälshandeln. Jag minns att Wolf (1982) beskriver en mörk dynamik som jag i korthet minns såhär: européer kom med europeiska prylar till östkusten och ville byta sina prylar mot pälsar. Ursprungsbefolkningen började jaga pälsar i större utsträckning för att få mer prylar. Med mer pälsar på marknaden kan man anta att priset per päls sjönk och då behövde man ha mer pälsar för att byta till sig samma mängd prylar. När ett område hade slut på päls så satt pälsjägarna i båten. De hade blivit del av ett ekonomiskt utbyte där de kanske ordnade en större del av sin försörjning genom pälshandel. Pälshandeln flyttade således västerut, där det fortfarande fanns pälsdjur. Grupper av ursprungsbefolkning som sysslade med pälshandel flyttade också västerut för att kunna fortsätta jaga. Då rörde de sig in på andras område och konkurrerade med andra grupper om ekonomiska resurser. Eftersom pälsjägarna kanske hade mer gevär då de handlat med pälsar så kunde de antingen ta över ett område eller så började de som redan var där att jaga egna pälsar för att på så sätt kunna byta till sig prylar för att kunna försvara sig och jaga mer pälsar.

Ursprungsbefolkningen i och kring Detroit kom även att bli indragna i det politiska spelet mellan stormakterna Frankrike och England, samt mellan England och Förenta Staterna. Deras roll under 1700-talet liknar i vissa delar den roll som olika motståndsgrupper har spelat för stormakter under 1900-talet. Efter att Detroit togs över av Britterna 1760 kom fransmännen att förse olika grupper av ursprungsbefolkningen med vapen, ammunition och förnödenheter för att på så vis motverka Brittisk kontroll. När sedan Amerikanerna tog över Detroit 1796 så var det Britterna som började försörja ursprungsbefolkningen med vapen, ammunition och förnödenheter i ett organiserat försök till att bli av med Amerikanerna.

Detroit ligger idag inom vad som kallas Wayne County. Countyt är döpt efter Anthony Wayne, general för the Legion of the United States, och som under sin livstid fick smeknamnet/öknamnet Mad Anthony. Det var Mad Anthony som under 1800-talet berömdes för att ha gjort området kring Detroit säkert för nybyggare genom att förinta ursprungsbefolkningen.

Britterna hade organiserat ett antal stammar under 1790-talet till att föra krig mot de Förenta Staterna. Dessa stammar förlorade ett avgörande slag mot Mad Anthony 1794 och försökte fly undan de amerikanska trupperna till Fort Miami, som vid den tidpunkten var Brittiskt. Britterna vägrade dock att släppa in sina allierade i fortet och Mad Anthony kunde segra och ägna resten av sin militära kampanj till att bränna ursprungsbefolkningens byar och fält. Året därpå, 1795, kunde Mad Anthony förmå de flesta hövdingar att skriva på ett avtal som tog ifrån dem stora landområden och som tvingade dem att flytta till ett reservat. Tecumseh, en hövding som var med och förlorade slaget, vägrade att skriva på och kom att fortsätta sin kamp mot Förenta Staterna. Farmer (1969: 272-273) skriver hur en rädsla växer sig starkare i Detroit år 1811. Anledningen är rykten om att Britterna förser Tecumseh med vapen och ammunition. Man bättrar på stadens försvarsverk och går den 7 november 1811 till ett förebyggande anfall mot Tecumseh och hans allierade inom Tecumsehs Federation.

Alonzo Chapell målade den här bilden för att illustrera hur ursprungsbefolkningen besegrades och hur det nordvästra territoriet säkrades:

Från 1810-talet och framåt tynar referenserna till ursprungsbefolkningen. De försvinner, bokstavligt talat, samtidigt som staden expanderar utåt och lägger under sig allt mer mark. Samtidigt är det uppenbart att det inte försvann helt och hållet. William Bunges (1971) bok Fitzgerald: Geography of a Revolution grundar sig på material insamlat under 1960-talet. Det är intressant att notera hur äldre människor, i intervjuer med författaren, inte minns ett enda namn på en enda ursprungsinvånare. Efter att författaren försökt friska upp deras minne med kartor och fotografier kommer de flesta ihåg att de hade ursprungsinvånare som grannar när de var barn, men, som sagt ingen kunde minnas ett enda namn. Detroits ursprungsinvånare blev inte bara fysiskt utraderade, de tycks även ha blivit raderade ur folks minnen. Det var som att de inte fanns, som att de aldrig hade funnits.

Å andra sidan. Det politiska Amerika är tröga på erkänna sina misstag och när man väl gör det så gör man det på ett skevt sätt. Inte förrän 2009 bad senaten om ursäkt för slaveriet av svarta. Ett annat exempel är att man döpte om en del av Capitolium i Washington 2007. Innan hette platsen “The Great Hall”, men efter att det blivit politiskt obekvämt att Capitolium, såväl som många andra av USA’s mest symboliska byggnader, skapades genom slavarbete ville man göra något åt det. För uppmärksamma alla de svarta slavar om byggde Capitolium och som dog på kuppen så döpte man om “The Great Hall” till “Emancipation Hall”. Det kan ju tyckas fint, vid första anblick, men det är ett intressant ordval. Emancipation är ju frigörelse, något som de vita gav till de svarta efter att ha slagits om det i ett inbördeskrig. För minnas slaveriet och för att hedra de svarta slavarna som byggde Capitolium döpte man därför byggnaden till något som är den symboliska motsatsen till slaveriet.

Demografiska uppgifter saknas från 1700-talet eftersom man inte gjorde någon folkräkningen. Att döma av de som betalade skatt till staden kan den bosatta befolkningen inte ha varit större än 1500, förmodligen var den under lång tid en bra bit under det. Detroit ansåg en bit in på 1800-talet vara den mest “västliga” staden i Amerika och området kring Detroit och de stora sjöarna var det man kallade för västra USA. Staden fungerade som en transitplats. Råvaror, främst pälsar, samlades in från omkringliggande område och skeppades ut från staden. Samtidigt kom nybyggare genom staden, men dessa stannade bara en kortare stund innan de gav sig ut på landsbygden för bruka jorden och bygga hus. Det är därför möjligt att det fanns mer folk i Detroit än 1500, men att dessa inte stannade mer än nödvändigt för att kunna fortsätta sin färd västerut.

Hamnen var länge det viktigaste området och kom att få ett uppsving i och med att Britternas övertagande. Den Brittiska kronan beställde, i olika omgångar, ett antal skepp som kom att ersätta de pråmar och kanoter som Fransmännen använt. Utvecklingen är tydlig om man ser till priset för frakt. I början på 1700-talet tycks det ha kostat runt $300 att frakta 100 kg varor från Detroit till Montreal. 1780 kostade samma sträcka 1 brittiskt pund per tunna (Farmer 1969: 889).

Den här bilden visar på hur Detroit expanderat under 1700-talet. Det gamla fortet som Cadillac byggde syns som en streckad fyrkant runt bokstaven A. De streckade linjer som utgår från det nya fortet är barrikaden som skiljer staden från sin omgivning. Längst ned syns floden och de två kajerna; den allmänna kajen och handelsmännens kaj.

I stora drag så kan man fråga sig vilken stad som 1700-talets människor skapade, samt vilka människor som skapades av denna stad. Jag tycker att det är intressant att notera vad som tycks vara vissa symmetrier mellan stadens fysiska och sociala organisering.

Staden grundades av kommersiella skäl och bestod, under början 1700-talet, av soldater, pälshandlare och ursprungsbefolkning. Dessa grupper tycks ha levt på ett relativt litet avstånd från varandra, särskilt vad gäller pälshandlarna - Coureur des bois - och ursprungsbefolkning. Allt eftersom pälshandeln flyttade västerut, i takt med att pälsdjuren blev utrotade, antog staden en viktigare roll som transitplats i en global pälshandel. De grupper av ursprungsbefolkning som återfanns i områdena kring Detroit tycks ha blivit färre samt haft svårare att försörja sig; många blev dödade, deras åkrar brändes, samtidigt som pälshandeln flyttade västerut. Lägg därtill olika epidemier under århundradet, de generellt usla handelsvillkoren; “the exorbitant prices charged them [ursprungsbefolkningen] for articles offered in exchange for furs” (Farmer 1969: 323). I början på 1700-talet försörjdes Detroit delvis av ursprungsbefolkningens jordbruk och särskilt Huronstammen beröms i flera dokument för att vara goda och produktiva jordbrukare.

Hundra år senare är situationen annorlunda. Fortet rapporterar inte längre om de “vänliga” ursprungsinvånarna utanför Detroit.

“After the city again passed under American control, Colonel Cass was obliged to feed great numbers of the Indians. In one communication to the War Department he states that for several years he fed an average of four hundred Indians per day.” (Farmer 1969 323)

Socialt så organiseras relation mellan det vita Detroit och ursprungsbefolkningen längs andra linjer efter 1700-talets mitt. Under Fransmännens styre hade ursprungsbefolkningen kunnat gå in och ut ur staden efter eget tycke. De kunde vandra in i affärer, handla, prata och sedan ge sig av. Att döma av de anteckningar som återfinns hos Farmer (1969: 321) är ett förekommande besvär för de vita att ursprungsbefolkningen kommer på besök vid udda tider. De gick rakt in i människor hus för att socialisera och det tycks ha ställt till med bestyr eftersom hushållet då var tvunget att ordna med gåvor, umgänge, och så vidare.

När Britterna, och senare Amerikanerna, tar över så förändras dessa vardagliga besök. Ursprungsbefolkningen tillåts bara att komma in i staden under vissa tider på dygnet och de har inte rätt att besöka vem de vill, eller hur de vill. De behöver en skriftlig inbjudan från någon vit som är bosatt i staden för att få vistas i någons hem. Mot slutet på 1700-talet betonas i allt högre utsträckning de sociala problem som är förknippade med ursprungsbefolkningen, särskilt vad man uppfattar som ett utbrett tiggeri.

Även fysiskt kommer staden att omorganiseras. Det gamla fortet rivs och ett större fort byggs. Samtidigt börjar man på mitten av 1700-talet att hugga ned skogen som omgärdat staden för att sedan arrangera timret i en palissad runt Detroit, alltså en mur gjord av stockar.

Jag tycker att det finns historiska skäl till att fråga sig varför man byggde en palissad på 1700-talets mitt. Vid första anblick kan man tänka sig att den behövdes för att försvara staden mot militära angrepp. Samtidigt hindrade inte palissaden Britterna, eller Amerikanerna, från att inta staden och vid flera tillfällen tycks palissaden i sig självt utgöra ett hot. Detta för att det knappt fanns något värre för städer som var helt byggda i trä att helt omgärdas av ett stort bålverk som en potentiell fiende lätt kunde tända eld på. Palissadens tveksamma militära betydelse blir mer tydlig om man beaktar vad som hände när Britterna var belägrade av Amerikanerna, då Britterna bröt upp delar av palissaden för att använda den till bränsle. När Amerikanarna sedan tog över reparerades palissaden.

Man kan fråga sig vilken roll som palissaden spelade. Uppenbart är att den separerar de som är innanför från de som är utanför. Den kan möjligen ses som ett fysiskt uttryck för de nya formerna av social organisering mellan vita i staden och ursprungsbefolkningen utanför.

Man kanske även kan vända på det, dvs att de nya reglerna kan ses som ett social uttryck för palissadens fysik. Den skapar i viss mån separerade människor. En konsekvens av palissaden kan ha varit att grunda kulturella föreställningar om ursprungsinvånare i en upplevd fysisk verklighet. I det fall palissadens effekter var dolda, kunde ha fått de kulturella föreställningar att verka högst naturliga, måhända oundvikliga. För, om uppgifterna från 1800-talets början stämmer, dvs. att det utanför palissadens portar trängdes en stor grupp ursprungsinvånare, utarmade och tiggandes för pengar och mat, vissa av dem alkoholiserade, ja då undrar jag vilka föreställningar om ursprungsinvånarna som det vita Detroit, i sina mest vardagliga rörelser inom och utom staden, fick bekräftade.

Uppenbart är även frustration hos de vita i början 1800-talet: “the procession ceased on one day only to begin the next. Indians and more Indians, and still they came! Indians lazy and Indians drunk, Indians sick and Indians hungry, all crying ‘Give! Give!’ After receiving their payments, hundreds of them would lie about the city stupidly drunk” (Farmer 1969: 323)

De vitas rädsla för ursprungsinvånare tycks ha växt i takt med ökad fysisk segregering mellan vita och ursprungsinvånare. Ett exempel är det syfte i vilket man organiserar den vita polisen.

“Sentinels and military patrols were familiar sights in Detroit in the early days of its settlement. When the regular patrol of troops ceased, the inhabitants felt the need of some other protection ; and therefore, on August 31, 1804, and ordinance was passed by the trustees ‘for the better police, and in order to insure additional security for the town, from the dangers to be apprehended from Indians, as well as other persons, and from fire etc.’” (Farmer 1884: 202)

Jag är osäker på sambandet mellan palissaden och polisen. Det möjligt att årtalen bara lägger sig så nära varandra. Men, hursomhelst, runt 1830-talet så monteras palissaden ned, samtidigt försvinner polisens fokus från ‘the dangers to be apprehended from Indians’ till att nästan uteslutande komma att handla om risken för brand. 1830-talet var även årtiondet då både den Brittiska och Amerikanska staten tycks ha slutat med att ge årliga allmosor till de stammar av ursprungsbefolkningen som samlats utanför Detroit. 1830 var även året då kongressen godkände The Indian Removal Act.

Vad som hände därefter med ursprungsbefolkningen vet jag inte. Jag har läst att runt 1838 var alla av ursprungsbefolknings byar övergivna. Detroit hade vid det laget expanderat utåt, demografiskt hade den vita populationen exploderat, samtidigt som den första järnvägen kommit att förändra staden och landet.

Mer om 1800-talet i nästa inlägg.

Referenser

Bergmann, Luke. 2010. Getting Ghost: Two Young Lives and the Struggle for the Soul of an American City. Michigan: University of Michigan Press.

Bunge, William. 2011 [1971]. Fitzgerald: Geography of a Revolution. University of Georgia: Athens, Georgia.

Farley, Reynolds, Sheldon Danzinger & Harry J. Holzer. 2000. Detroit Divided. New York: Russel Sage Foundation.

Farmer, Silas. 1969 [1890]. History of Detroit and Wayne County and Early Michigan: A Chronological Cyclopedia of the Past and Present. Gale Research Co: Detroit.

Hartigan, John. 1999. Racial situations: class predicaments of whiteness in Detroit. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Sugrue, Thomas J. 2005. The origins of the urban crisis: race and inequality in postwar Detroit : with a new preface by the author. 1st Princeton Classic ed. Princeton: Princeton University Press.

Thompson, Heather Ann. 2001. Who’s Detroit? : politics, labour, and race in a modern American city. Ithaca, New York: Cornell University Press.

Widick, B. J. 1972. Detroit: City of Race and Class Violence. Chicago: Quadrangle Books.