Bilar, byggnader och människor

Americans are in the habit of never walking if they can ride

Ovanstående citat tillskrivs Louis Philippe år 1798. Tendensen till att undvika att gå verkar ha etablerats tidigt och den har haft ett djupt inflytande på det fysiska landskapet och det folk som vi kallar amerikaner.

Under min uppväxt i Sverige fick jag lära mig att amerikaner är feta. Man sade att det beror på att de äter så mycket snabbmat. Kanske tänkte jag då att amerikanarna och Amerika är lite som oss, bara de att de äter mera hamburgare, dricker mera läsk och har mer smör på sina popcorn. När jag blev äldre fick jag höra att deras portioner var större och att deras mat innehöll mer tillsatser, typ som att våra stora läskmuggar är samma som deras små läskmuggar och att colan innehåller mer socker och mer majssirap. Och så vidare, andra har kanske hört liknande saker.

Men. Om fetma förstås som resultatet av ett överskott av energi, är det rimligt att skilja på den energi man stoppar i sig och den energi man gör av med?

Och. Är det rimligt att tänka sig att fetma enbart är förlagd till människor, eller kan man tänka sig att samhället har fetma och då mena något annat än att människor i samhället är feta?

Jag tänker såhär eftersom jag tycker att amerikanska städer har fetma. Och då menar jag inte nödvändigtvis människorna i dem, utan byggnaderna och gatorna, hur de breder ut sig, sväller, och expanderar på bredden snarare än höjden. Här i USA pratar man om urban sprawl, ett fenomen som består i att staden växer utåt och att nya bostadsområden byggs långt bort från stadskärnan.

Det finns många anledningar till varför det ser ut så. En anledning är att markpriserna sjunker ju längre bort från den redan etablerade staden man kommer. En annan är att det är lättare att bygga där ingenting är byggt och där inga andra bor. Man behöver inte bry sig om att reta upp några grannar eller skapa andra bekymmer som kommer då man bygger i tätbefolkade områden. Sen så behöver man inte heller bry sig om parkering. Om man bygger i staden måste man däremot säkerställa att det finns parkering för alla som kan tänkas bo i fastigheten. Det betyder ofta att man behöver bygga en fastighet för människor och en för deras bilar (mer om det lite längre ned). Sen finns det också många som vill bo utanför själva staden eftersom staden, speciellt innerstaden, är synonymt med brottslighet och problem. Bättre då att bo i ett nybyggt villaområde där alla har garage.

Det som gör den här utbredningen möjlig är bilen.

Jag vet inte om det finns någon annan pryl som sammanfattar Amerika bättre än just bilen. Vad vore USA och amerikanarna utan sina bilar? Hur mycket älskar de inte sina fordon? Sina öppna vägar, sin frihet och sin rörlighet? Och hur mycket avskyr de inte “traffic”, varifrån kommer begreppet “road rage”? Det där med att hindras i sin framfart och sin frihet av en stillastående massa. Av att tvingas krypa fram och sedan stanna, krypa fram och sedan stanna. Oh, Lord.

Och varför är deras bilar så stora? Uppsvällda och breda. De har så symboliskt laddade namn, dessa anspelningar till vägens frihet: Ford’s Expedition, Explorer och Escape; Jeep Compass och Liberty; Lincoln Navigator; Nissan Pathfinder; Toyota Highlander; Mitsubishi Outlander och Endeavor; Chevrolet TrailBlazer. Och så andra namn. De som hör till den amerikanska pionjärsandan och västerns eviga horisonter: Canyon; Sierra; Mustang; Ranger; Wrangler; Tundra, Forester, Silverado och så Grand Cherokee som jag själv tuffar runt i. Vad är det för land som producerat så mycket populärkultur där bilen är så oundgänglig att den blir till tyngdpunkten i en berättelse. Vad vore Fast and the Furious, Blues Brothers eller French Connection utan sina biljakter? Vad är Transformers, Cars, Herbie: Fully Loaded om inte exempel på antropomorfism, där bilar personifieras och ges mänsklig karaktär.

USA skulle lika gärna kunna stå för United States of Automobiles. 2012 fanns det 204 miljoner personbilar i ett land som har 191 miljoner förare. Nio av tio amerikanska hushåll har en bil. I början av 60-talet hade 20% av hushållen en andra bil, 2010 var det 65% som hade det.

Genomsnittsamerikanen spenderar 18,5 timme per vecka i sin bil. 18,5 timme. I sin bil. Hur mycket av ens övriga tid som går till att arbeta för att betala för försäkring, bensin, parkering, underhåll, och så själva bilen, det har jag inte sett några siffror på. Jag undrar om någon har räknat på det. Men jag kan tänka mig att det är en hel del. Uppenbart är ju att bilföretagen, oljeföretagen, vägföretagen och gummiföretagen tjänar bra med pengar. Så bra att de är bland de största företagen i världen. Fast Wal-Mart är större, men å andra sidan, vad vore den kedjan utan bilen?

Det faktum att man kör mycket gör att körningar uppfattas som annorlunda. Som svensk förare är det ibland som titta på ett korttrick. Min mun är aningen öppen när folk säger saker i stil med att “det är nära”, eller “det är en kort körning”, och det handlar om 4 timmar. Kan vi sätta det i ett svensk perspektiv? Är en körning från Stockholm till Sundsvall nära? Är det något man skulle åka på en dagsutflykt och tycka att det är ett helt okej avstånd? Kanske för att äta på en viss restaurang man hört talas om bara för att åka hem sen? Jag vet inte, känns inte vidare vanligt.

Tidigare har jag tänkt att USA är ett stort land, vilket gör att avstånden blir längre, vilket gör att bilen blir något som krymper avstånden. Men jag tror att jag har tänkt fel i just det sista.

Hör här. Även om bilen tillåter en att resa över ett större avstånd så är det svårt att föreställa sig den typen av avstånd om inte bilen fanns. Särskilt vad gäller fenomenet med urban sprawl. Eftersom bilen finns och är så lättillgänglig så finns det en bebyggelse som breder ut sig. Det faktum att folk kan köra två timmar till jobbet gör att man kan förlägga bostaden två timmar från jobbet. Bilens förmåga att korsa avstånden gör att staden kan planeras med stora avstånd mellan platser för bostad, arbete och rekreation. Paradoxalt, och åtminstone i urbana regioner, har bilen snarare skapat längre avstånd än kortare.

Detroit är, som jag tidigare nämnt, byggd för bilen. Detroit är trots allt Motor City, men Detroit är inte alls unikt. Städer som New York, San Fransisco, Portland och Washington, städer som är ganska bekanta i Sverige, är relativ unika i en amerikansk kontext eftersom de inte planerats genom byggandet av motorvägar under efterkrigstiden. De flesta amerikaner bor inte på dessa platser utan i städer och områden som mer liknar Detroit i form av planering.

En tydlig indikation är mängden människor som promenerar. I Detroit är det ovanligt att se folk gå på gatorna. Man kör hellre bil dit man ska och det av flera anledningar. Nedan ser ni en bild på 2nd avenue, nära där vi bor. Området är inte ett av Detroits öde områden.

Klockan är strax efter tio en vanlig dag. Snötäcket har legat sedan kvällen innan. Notera mängden spår efter fotgängare.

Olika mätningar bekräftar att amerikaner går lite i jämförelse med folk i andra länder. Och var skulle dem gå egentligen? Om jag vill promenera till närmsta matvaruaffär, då är det en promenad på 50 minuter för att komma dit. Om jag sedan vore Amerikan och har kört 2 timmar till jobbet, 2 timmar från jobbet, lämnat barnen och hämtat barnen från skola med bilen, ja, då kör jag till affären istället för att gå. Många amerikaner har också mer än ett jobb. Ett jobb är inte alltid tillräckligt för att få privatekonomin att gå runt. Vad är effekten av det? Tidsbrist. Finns snabbmatsställen enbart för att folk tycker om friterad mat, eller är det också för att det går… snabbt? Och för att det dessutom ofta är billigare än köpa och laga mat?

Det finns mycket som händer när folk kör bil. Det är inte bara det att folk är stillasittande, eller att det sker många olyckor (1/3 av alla amerikaner är med i en allvarlig bilolycka genom sitt liv, risken att dö i en bilkrasch är 0.5% av alla resor). Studier har visat att körning leder till högre blodtryck och en ökad mängd stresshormoner vilket i sin tur kan leda till hjärt och kärlsjukdomar. Utöver det, avgaser från motorer men även de kemikalier som finns i bilens invändiga material för att göra att den hållbar, lätt och framförallt svårare att antända är generellt dåliga att exponeras för under långa perioder eftersom de förhöjer risken för bland annat cancer.

Bilens inflytande är kanske som mest synligt i det väldig lilla och lokala. Här på vår gata, Delaware Street, så finns det ett övergivet lägenhetskomplex. Det heter Casamira och såg ut såhär imorse.

Byggnaden ägs av Central Detroit Christian Community Development Corporation(CDC). Organisation gör en massa bra saker för området och i förrgår var det dags för ett första offentligt möte angående projektet att renovera Casamira.

Jag och tre andra som bor i området dök upp. Vi gavs en presentation av projektet och fick möjlighet att ställa frågor och komma med synpunkter. En sak som diskuterades var just parkeringen. CDC hade förvärvat två andra fastigheter en bit bort på Delaware som skulle fungera som parkering för fastigheten. De förklarade att det inte gick att finansiera projektet annars. Långivarna ville inte ge några lån om det inte fanns handfasta planer på en säker parkering för de boende i fastigheten.

Så här ser platsen ut där parkeringen är tänkt att ligga.

Det är inte så att det är ont om parkering i området. Inom dryga 200 meters radie finns två stora parkeringshus som knappt har några bilar i sig.

Dessutom, planen var inte enbart för en parkering, utanför en så kallad valet parking. Det skulle innebära att de som bodde i fastigheten inte skulle behöva gå nedför gatan för att hämta sin bil. Istället kommer de kunna köra upp till fastigheten, lämna nyckeln till en parkeringsvakt som väntar utanför byggnaden och som sedan kör bort bilen och parkerar den. När man vill ha sin bil ringer man ett nummer och de kör fram bilen till fastigheten. Tanken var att det skulle ge service men också skapa arbetstillfällen åt personer i området som skulle kunna jobba med att parkera andras bilar. Därtill skulle det bidra till trygghet i området med en vaktkur.

Jag gjorde en liten rekognosering idag där jag jämförde tiden det tog att gå till parkeringen jämfört med tiden det tog att köra. Sen ritade jag in det i en karta över området så att det blir överskådligt.

På grund av enkelriktade gator blir alltså en bilresa längre, både i avstånd och tid. Men samtidigt. Det vore omöjligt att finansiera projektet utan den föreslagna lösningen. It goes without saying att det måste finnas parkeringsplatser till alla boende och att dessa borde ligga anslutning till fastigheten. Eftersom det förmodas, förmodligen med rätta, att människor inte vill gå på gatorna, eftersom det anses osäkert, eftersom ingen annan går på gatorna, så byggs en tjänst som gör att man inte behöver gå på gatorna.

På så vis skapas ett fysisk landskap som inte bara reflekterar ett sätt röra sig på utan även förstärker det.

Ett hem, en bostad, det är sånt jag föreställer mig som en fast punkt i tillvaron. Alltså, inte att den alltid är trygg och bra, men att den liksom befinner sig på en given plats i verkligheten. Den förflyttar sig inte. Det är det jag som gör. Mina rörelser är mellan platser, mellan hem och arbete, mellan andra ställen. Jag nog alltid tänkt att det är dessa platser som bestämmer mina rörelser. Typ som i Stockholm. Det att jag bor vid en viss tunnelbanestation. I en viss del av staden.

Men kanske går det att se det tvärtom. Att istället för att platserna skapar ett sätt att röra sig, så är det sättet vi rör oss som skapar platserna där vi lever. Jag tänker, vad vore Skanstull utan den där tuben, utan bussarna som gick ute på Ringvägen, utan alla fotgängare, cyklister, och utan alla de affärerna, kaféerna, restaurangerna och pubarna som inte skulle existera just där och då om inte en grupp homogent unika människor rörde sig där utanför.

Två lätta böcker för den som vill fördjupa sig i amerikaner, bilar och deras städer: Carjacked och Walkable City. Drive safely!